Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guérin. Då han llyttade liil Paris 1846, kom han forsi lili Dröllings och sedan lili Picots
ateljé, men erhöll isynnerhet råd af sin landsman Heim. Först lycktes han ha mycket
svårt för all vänja sig vid skolreglerna och återvände lili sin hemtrakt, där han från juni
1855 lili februari 1857 utförde några kompositioner med folkliga ämnen och porträtt l. ex.
Abbé Hugard i Luxembourg, som vittnar om den djupa påverkan han rönt af att betrakta
Holbeins mästerverk i Basel. Samtidigt tycks Courbets manér ha gjort ett starkt intryck
på honom, och han kallar sig själl’ helt stolt realist. Återkommen till Paris vinner han
Rompriset 1858, och i den eviga staden, inför de italienska mästarnas storverk undergår
han en genomgripande förvandling, som bekräftas af hans sändning från Bom, Susanna,
nu i Luxembourg. Idyllen, som utställdes 1872, är det förslå arbetel i denna genre, hvari
Henner helt och hallet är sig själf med de för hans lalang väsentliga dragen. Linjernas
sköna och enkla rytm, karnationens intensiva och milda glans, harmonien mellan ligurerna
och landskapet och den stämning af blidt allvar och oändligt behag, som hvilar öfver
del hela, återfinnes i högsta grad hos den lilla liggande Najaden från salongen 1878, som
år en af Luxeinbourgs pärlor.
Henner har stundom också varit mottaglig för Dödens patos, eller åtminstone dess
stora, tysta skönhet. Holbeins Kristu styp har ofta sysselsatt hans fantasi, men han har
skapat om den efter sin egen natur och sökt låta den verka genom plastikens skönhet,
linjernas adel och modelleringens styrka och en stark, enhetlig belysning.
Henner dog i Paris den 28 juni 1905, medlem af Institutet sedan 1889 och
kommendör af hederslegionen sedan 1898.
Del är två andra konstnärspersonligheter, som tyckas intaga en medlareställning mellan
idealisternas och realisternas grupp genom sin sträfvan efter stil och sanning. Bland de
forntidsmästare, som de valt till mönster, ha de gifvit de spanska realisterna företrädet.
Det är Leon Bonnat och Jean Paul Laurens.
Léon Bonnat är född i Bayonne den 25 juni 1833. Då hans familj flyttade till Madrid,
hlef han där gripen af de stora målarnas mästerverk, fick tillåtelse att ägna sig åt
målning och kom in på Frederico da Madrazos ateljé. Denna utgångspunkt röjer sig under
hela hans bana. Vid fadrens död återvänder han till Paris och går in vid Ecole des
Beaux-Arts, i Léon Cogniets ateljé, 1854. Ar 1857 täflar han om Rompriset, får endast
det andra, men skickas ändå till Rom på sin födelsestads bekostnad. Han slöt sig till
de pensionärer, som då funnos där, t. ex. Henner och Delaunav. Samma år 1857 deltar
han för första gången i Salongens utställning med två porträtt. Förutom med några
stil-prof, som vittna om hans spanska smak för tragiska eller patetiska scener: Den
barmhärtige samariten 1859), Adam och Hva finna Abels lik (1861) och S. Andreas’ martyrdöd
1863), börjar han i sin tur göra sig känd, efter Héberts exempel, med motiv ur det
italienska folklifvet, som gjorde mycket stor lycka. Hans Pasi/ua Maria från Salongen 1863 är
ännu berömd. Hans Pilgrimer framför S. Peters staty i Peterskyrkan inköptes af
kejsarinnan (1864).
Efter en resa till Orienten omkring 1870 visade Bonnat sig från en ny exotisk sida
med mycket bemärkta lallor: En gala i Jerusalem (1870), Scheik i Akabah (1872), Turkisk
barberare (1873), Negerbarberare i Suez (1876) o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
