- Project Runeberg -  Målarkonsten i nittonde århundradet /
132

(1913) [MARC] Author: Léonce Bénédite Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IP

Ineinol 186(1 hade ulställningsjuryerna, hvilka efter många växlingar åter blifvit herrar,
visat en sådan ofördragsamhet, att regeringen ansåg sig nödsakad att gripa in och 1863
anordnade den mycket omtalade De refuserades utställning». Katalogen innehöll hland
de särskildi omstörtande elementen namnen Gals, Chintreuil, Harpignies, Jongkind och
till och med Jean Paul Laurens. Man fann där ytterligare några då ganska nya namn,
men som snart blefvo berömda: del var gravörerna Bracquemond och Gaillard samt
målarna Fantin-Latour, Legros, Whistler, Manet, Rihot, Vollon, Pissarro, Cazin m. 11., de
unga konstnärer, som man redan med helig fasa kallade realisterna.

Den ostracism, hvarför de voro offer, hade räckt någon tid. År 1859 hade Legros,
Fantin, Rihot och Whistler blifvit utestängda. Den hederlige Bonvin, som med sympati
sett deras första sändningar och understödt dem med sina råd i Louvre, där alla dessa
konstnärer då samlades, kom på den idén att i sin egen ateljé anordna en utställning af dessa
arbeten, inbjöd besökande och förde dit Courbet, för hvilken han presenterade den lilla
klicken. De tvekade ej att ställa sig under denne mästares fana, som i högsta polens
representerade själfständighetens idé. Courbet hade till och med någon lid en ateljé, där
några, bland andra Fantin, arbetade.

Den unge Fantin var då den mest entusiastiske af den lilla skaran. Henri
Fantin-Latour var född i Grenoble den 14 januari 1836; fadern var af aktad borgarefamilj från
Dauphiné, och modern, Héléne de Naidenoff, var ryska, fosterdotter till grefvinnan Zoloff.
Fadern, Théodore Fantin, var målare med aktningsvärd talang, och det var han, som
utbildade sin son. Då familjen flyttade till Paris 1841, fullbordade den unge Fantin sin
uppfostran i rilskolan vid rue de 1’Fcole-de-Médecine, där Lecoq de Boisbaudrun då
undervisade, och där han lärde känna sina första vänner: Legros, Ottin, Guillaume Régamev,
och isynnerhet i Louvre, där han knöt bekantskap med Whistler, med Ricard, med Carolus
Duran och med fröken Victoria Dubourg, med hvilken han gifte sig 1876. Den unge
revolutionären förvärfvade sig tidigt ett visst anseende inom de konstnärliga kretsarna
genom sina arbetens storstilade hållning; han utöfvade in flytande på några af sina
kamrater, bland annat på den debuterande amerikanaren Whistler, om hvilken vi längre fram
skola tala. Fantin började med porträtt, särskildt af sina systrar, t. ex. Brodöserna, som
tillhör fru V. Klolz och refuserades på Salongen 1859; vidare genom gruppkompositioner
å la de stora holländarna Rembrandl, Frans Hals och van der Helst. Fantin har utfört
fem sådana stora kompositioner, hvar och en på tio figurer. En af dem, Skåltalet,
förstörde han själf. De andra äro: Hyllning till Delacroix (1864), Ateljén i Balignolles (1870),
Vid bordet 1872) och Omkring pianot (1885). Dessa fyra dukar förtjänade att skildras
livar för sig på grund af den plats de intaga i Frankrikes konsthistoria. Två af dem, de
båda första, äro särskildt betydande genom sin konstnärliga karaktär, de personer han
framställt och sin grupperingskonst.

Hyllningen till Delacroix fick han idén till strax efter det denne mästare, i hvilken
de beundrande unga upprorsmännen sågo realisten par excellence, hade dött. Fantin
komponerade taflan som en akt af pietet och vördnad för mästarens minne och som en
»realistisk demonstration. Omkring den store romantikerns porträtt samlade han hans
mest glödande beundrare, hvilka på samma gång voro den lilla klickens ledare.
Bracquemond och Legros, Manet och Whistler, den senare med en bukett i handen, författarna
Ghampfleury, Durantv och Baudelaire som representanter för realismen och »modernis-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:01:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blmalar/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free