Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Édouard Manet: Olympia. (Paris, Louvre.)
till Coutures ateljé. Där
gjorde han ej stora framsteg,
gaf sig ut på resor och hlef
dragen till Rembrandt, Frans
Hals, Tiziano och Velasquez,
samma mästare, som hans
vänner Fantin och Whistler
dyrkade. Spanjorerna
segrade, och han började med
att måla och utställa spanska
ämnen. Efter växlande öden
på Salongerna, där han
oaf-latligt infann sig och
kämpade för offentligt
erkännande, utställde Manet 1863
Frukosten i det gröna eller
rättare sagdt, efter den titel han då hade gifvit laflan: Badet. Som han kunde vänta sig,
hlef den afvisad, och hans duk ökade skandalen på de refuserades Salong. Den väckte
uppståndelse där, man kan länka sig i hvilken riktning. Den sitter emellertid nu i Louvre
tack vare herr Moreau-Nélatons frikostiga donation. Manet upptog där, enligt en af sina
favoritvanor, en gammal mästares ämne, härvidlag Giorgiones Fete champetre, som han
anpassade efter samtiden. Del var en ung kvinna, som nyss stigit upp ur badet och sitter
bredvid två unga män - den ene, till vänster, var Armand Gonzien, kritiker och inspektör
vid ministeriet för de Sköna konsterna — hvilka halfligga i gräset och prata, medan de
vänta på frukosten, under det en annan ung kvinna är sysselsatt med att kläda på sig.
Denna sammanställning af naket och modern dräkt var ingenting nytt; Courhet hade, som
vi sett, redan försökt den.
Afven Fantin hade sysslat
därmed.
Två år därefter, 1865,
dref Manet upp skandalen
till paroxysm med en lalla
föreställande en naken ligur,
livari han öppet förkunnade
en ny utveckling af
målningssättet genom rikligt
valörstudium och »modellering i
ljust». Del var i grunden
Ingres’ gamla lära, men
föryngrad af en målare, som hade
känsla för stoff och harmoni.
Denna Olympia, som kom så
mycket bläck att tlyta, skänk
Kdouanl Manet: Vinterträdgården. (Berlin, Muséet.) tes 1890, för Öfrigt ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
