Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean Frangois Raffaelli är född i Paris den 20 april 1850. Då hans far, som var
handlande, blef ruinerad, måste han som helt ung söka sig en hana, där han kunde
försörja sig och där han på samma gång kunde få lära sig måla, ly därtill kände han en
omotståndlig kallelse. Han idkade alltså från det han var fjorton år allehanda yrken,
sjöng i kyrkor och på teatern, gaf lektioner och skaffade sig på egen hånd oeh med
ylterlig energi så väl allmänbildning som fackkunskaper. Någon tid gick han på Gérömes
ateljé, men hans medfödda
själfständighet passade illa i
detta fängelse. Tidigt gift,
ströfvade han med sin unga
hustru genom Italien, Spanien
och Algeriet och hamnade
slutligen i utkanten af Paris,
i Asniéres, där hans skarpa
iakttagelseförmåga, skärpt
genom alla dessa irrfärder och
jämförelser, riktar sig på ett
för konsten nytt slags
modeller, misskända om icke
okända. Först anslutande
sig till impressionisterna,
deltog han i deras första
utställningar hos Nadar. Men han
skulle snart dra sig ifrån
denna krets, liksom från den
realistiska, för att gå sin egen
väg. Det egendomliga och
särskildt lärorika beträffande
den franska målarkonstens
historiska utveckling är att
utgångspunkten för denna
hans hädanefter isolerade
sträfvan är af filosofisk
natur. Det är ingen sådan
filosofi som Bernards, en
alltomfattande kontemplativ panteism, eller som Millets eller Cazins, helt igenom
subjektiv och ibland till och med mystisk. Vid en utställning af sina arbeten, som han
anordnade 1884 i 28 bis Avenue de 1’Opéra, utvecklade Raffaelli i företalet till katalogen
sin idé om hvad han kallade »le beau caractériste». Och han kom till den slutsatsen
- som väcker en högst oväntad påminnelse om Chenevards lära — att »det för-
llutnas konst har sagt allt livad den hade att säga om den rent plastiska skönheten,
och all den moderne målarens plikt var all under en positivistisk tid söka del
karaktäristiska sköna, det väsentliga sköna . Det vill säga söka de »karaktärer» eller de
själsliga och kroppsliga lagar, som bestämma individualitelerna och naturens företeelser». Och
Jean Frangois Raffaelli: Smeder, som dricka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>