Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nena äro hämtade ur skaldeverk. Ar 1848 utställde han Rienzi ropar pä hämnd, 1849
Claudio och Isabella efter Keats enligt det gemensamma programmet och Två adelsmän
från Verona (Stadsmuseet i Birmingham). Men hvad som skiljer honom från hans båda
andra kamrater är, att då Rosselti är
sinnligt mystisk och hednisk och Millais
uteslutande målerisk, lifvas Holman
Hunt af en djup tro, som han alltsedan
1850 gör till det hufvudsakliga målet för
sin konst, och att han i sin kraftiga
ålderdom förblifvit trogen mot sina
ursprungliga idéer och är och blir den
ende och siste prerafaeliten. Hans
kristliga tallor äro: En familj af omvända
bretagnare beskydda en krislen missionär
mot druidernas förföljelser (1850),
Samvetets uppvaknande (1854), Syndabocken
(1856), en berömd symbolisk talla,
äfven-som Dödens skugga (1878), där den
bedjande Jesus’ skugga bildar ett kors på
väggen, som den knäböjande Maria
betraktar med fasa. Holman Hunt hade
1854 rest i Egypten och Palestina för att
studera de heliga orterna, liksom James
Tissot sedan gjorde, enligt hans exempel.
Vistelsen i dessa länder gaf hans tallor
större ljusstyrka. Han förvärfvade sig
allmän popularitet i anglosaxiska länder
genom sin symboliska talla: Världens
ljus, målad 1854, som sitter i Christ
Church, Oxford.
Om vi följa Ruskin i den förklaring
han, efter Holman Hunt själf, ger däraf,
finns det icke en detalj, om än aldrig
så obetydlig, som ej har sin betydelse i
denna tafla, hvars rebus är omöjlig att
ta ut för någon annan än en engelsman,
uppfostrad i den bibliska symbolismen.
Kristus uppträder i enlighet med orden: Holman Hunt: Världens ljus. (Oxford, Christ Church.)
»Si, jag står vid dörren och klappar.»
Han är klädd i sin hvita dräkt ulan söm, en symbol af själens välde öfver kroppen,
och täckt med en praktfull prästerlig mantel, prydd med ädelstenar. Om pannan en
guldkrona blandad med törnekronan. Dörren är stängd, spikarna äro rostade; det är
människohjärtat, utanför hvilket lättjans och okunnighetens torra ogräs växt upp. I
bakgrunden är en fruktträdgård, där frukterna, syndens äpplen, ha fallit till marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
