Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så kära för de gamla hederliga flamländarna, få under hans pensel en dyster och
ibland tragisk prägel. Han är, som Camille Lemonnier så träffande sagt, »de olyckligas
målare». Han är samtida med Millet och Courbet, men man kan ej urskilja hvad han
lärt sig af den förre, om han icke hos honom insupit detta deltagande för småfolket,
som händelserna i Frankrike 1848 hade spridt öfver hela Europa och som skapat deu
demokratiska rörelse, af hvilken sedan en stor del af samtidens konstnärer ryckts med.
Men Millet i sin stränga storhet är allvarlig, kraftig, ofta lugn och fridfull; hans konst
har en biblisk prägel. Han skildrar mannens ansträngningar, hans kamp mot jorden
och elementen; han prisar bondens arbete eller hustrurnas alltid verksamma livila vid
vaggan, han lofsjunger landtbefolkningens energi och undergifvenhet. De Groux är
snarare förstädernas målare, han skildrar fabriksarbetarna med gråblek hy, magra
lemmar och kantiga rörelser, tack vare vanan vid verkstadsarbetet, och han blottar alla
Charles (le Groux: Bordsbönen. (Bryssel, Museet.)
armodets och dryckenskapens rötsår. »Han målade 1’Assommoir, innan man gjort den
till ämne för en roman,» säger Camille Lemonnier. Hvad han fått af Courbet är icke
egendomligt för honom, ty detta inflytande blef allmänt inom hela målarskolan,
beträffande ämnesval och isynnerhet teknik. I detta senare afseende lämnar de Groux’ konst
åtskilligt all önska; hans former äro ofta obestämda och hans typer till en viss grad
konventionella tack vare hans vana att lefva uteslutande i sin fantasivärld utan att
förnya sig tillräckligt inför naturen. Hans ofta tafatta teckning saknar följaktligen stil;
hans uttrycksfulla färggifning — lånad från Ley’s palett eller snarare från den äldre
Breughels, som var så kär för de tre första vägbrvtarna, liksom han sedan blef för hela
den belgiska skolan — är ibland oharmonisk genom användande af alltför skarpa eller
alltför delikata lokalfärger. De Groux är emellertid, genom sin äkta omedelbarhet, sin
varma känsla, sitt naturliga deltagande för de svaga och vanlottade, en af de mest
karaktäristiska företeelserna inom sin skola, för hvilken han invigde den humanitets-genre,
som Constantin sedan utvidgade. Bland hans verk intar Bordsbönen i Bryssel-muséet en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
