Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest i enslighet liksom hans föregångare Ch. de Groux, hvilken han liknar genom
sin förmåga att ge intensivt uttryck och äfven genom sin bristande förnyelse inför naturen.
Han hämtar också sin inspiration från Breughel den äldre, men med en alldeles modern
pessimism, ett slags patetisk förbittring, som ibland gränsar till karikatyr. Hans grupper
af proletärer, hans skockar af emigranter äro tystlåtna och bistra. Ingenting kan vara
ömkligare än hans Drinkaren, som dödfull ledes hem af hustru och barn på en
snöbe-täckt väg.
Den bottensats af mysticism, som finns hos alla de olika realistiska grupperna, får
fritt utveckla sig hos en annan grupp, som man kallar den wallonska. Får man ställa
i spetsen för den en egendomlig konstnär, som för öfrigt tillhör en mycket äldre
generation och hvars verksamhet, ytterst begränsad i fråga om den egentliga målningen,
isynnerhet gjort honom berömd som tecknare och kopparstickare, nämligen Félicien Rops? Man
kan i alla händelser icke neka för, att hans verk haft inflytande på vissa senare
riktningar.
Félicien Joseph Victor Rops föddes i Namur den 7 juli 1833 och dog 1898 i Paris,
där han företrädesvis bodde. Han tillhörde en förmögen borgerlig familj, fick tidigt smak
för bildkonsten och arbetade i Bryssel på St. Lucs ateljé. Han debuterade med
teckningar och karikatyrer för tidningar och i Gavarnis eller Daumiers anda och påverkades,
då han började måla, starkt af Courbet; han
illustrerar gamla flamländska legender och
slår sig ned i Paris 1865. Nu börjar hans
verkligt personliga utveckling, först i glada,
lättfärdiga bilder, sedan i ett slags dyster
erolism, så skärande och bittert hysterisk, att
den får en karaktär af tragisk storhet. Alfred
Stevens hade målat den lina världen ocli
demi-monden, Rops målar »skökan» och skapar i
Baudelaires, Barbey d’Aurevillys eller
Huys-mans romantiska anda ett slags ohygglig och
beklämmande prostitutionsepos, där han vildt
sammanparar Lasten och Döden. Men Rops
förlorar aldrig de kraftiga egenskaperna hos
sin ras; hos honom offras aldrig formen för
tendensen, och han är en af den belgiska
konstens renaste plastiker.
Luxembourg-muséet äger, tack vare Charles Hayems gåfva,
fyra teckningar, däribland titelbilderna till
Barbey d’Aurevillys Diaboliques och Péladans
Vice supréme.
Del egendomliga med denna öfverdrifna
och dekadenta romantik är att den
härstammar från realismen. Detsamma är
förhållandet med Fernand KnopfT, som började på en
realistisk väg, till och med gränsande till
Fernand Knopff: Kökelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
