Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ludvig Munthe (1841 189(5) koin till Diisseldorf kort innan Onde flyttade därifrån
och intager inom sin konstskola en själfständig ställning såsom en förlinad och
öfver-lägsen kolorist i modern mening.
Carl Sundt Hansen (1841—1907) var ligurmålare och intog som sådan platsen närmast
efter Tidemand. Sina studier gjorde han till större delen i Paris. Han ägde icke
Tide-mands lifliga episka fantasi och rastlösa produktivitet, men han var en reflekterande
iakttagare, som på ett helt annat sätt än Tidemand fördjupade sig i hvarje figurs karaktär så
i yttre som inre mening. Hans konst betyder ett stort framsteg i genomförd skarpsynt
uppfattning af del karakteristiska. Hans svaga sida är koloriten, som saknar den
uttrycksförmåga hans skarpt tecknande hand äger och med åren sjunker ned i allt större tyngd.
Närmare en modern koloristisk uppfattning kom Oluf Isaachsen (1835—93), som redan
i början af (50-talet var elev af den radikale franske naturalisten Courbet och med
framgång tillägnade sig hans djupa must i koloriten, ehuru han på grund af ogynnsamma
omständigheter ej kunde göra den gällande i några större arbeten.
Under det att sålunda norska konstnärer togo sina bestämmande intryck från olika
håll inom utlandets stora konstcentra, grundade Johan Frederik Eckersberg (1822 —1870)
efter afslutade studier i Diisseldorf den första målarskolan i Norge, som efter hans
bortgång fortsattes af Morten Miiller (1828—1910) och Knut Bergslien (1827—1908). Eckers-
bergs sunda verklighetssinne verkade vägledande på den unga generationen och förberedde
den till mottaglighet för del franska friluftsmåleriets naturåskådning.
Den förste som tar steget från atelierkonsten till en skildring af norskt landskap
ur modernt realistisk synpunkt och med naturen ständigt för ögonen är Amaldus Nielsen
(f. 1838). Med sitt varma natursinne och sin objektiva åskådlighet, som går rakt på saken utan
några artisliska omvägar, har han icke blott behållit den plats han tidigt intog utan med
åren gått framåt i klarhet och fasthet.
Hos Fredrik Collett (f. 1839), Gudes elev i Diisseldorf och Karlsruhe, möta vi det
naturalistiska friluftsmåleriet på öfvergången till impressionism. Han är den förste som
ger en sammanfattande bild af ögonblickets stämning. Hans motiv äro hämtade från ett
litet område, som helt och hållet håller honom fången. De utgöras nästan alltid af
vinterbilder från Mesnaälfven vid Lillehammer med massor af snö och med älfven kämpande
under det istäcke, som håller på att breda sig däröfver. Hans konst är af säreget
personligt slag och kan sägas inleda individualismens period i Norge.
Med Gudes flyttning till Karlsruhe aftog tillströmningen till Diisseldorf, och flertalet
af de studerande norrmännen samlades omkring den ryktbare mästaren på hans nya
verkningsplats, och ännu i Berlin, under sista delen af hans bana, uppsöktes han af sina
unga landsmän. Men samtidigt började Miinchen på 70-talet göra sin dragningskraft
gällande och gaf nya impulser åt den unga generationen. För de flesta blef Miinchen blott
en station på vägen till Paris, och Paris betydde naturalismen och friluftsmåleriet.
På 1870-talet började figurmåleriet blomstra upp inom den norska konsten och fick
den ene framstående utöfvaren efter den andre.
Den som tidigast gjorde sig gällande var Eilif Peterssen (f. 1852), Norges främste
historiemålare. Redan vid 24 års ålder, efter två års studier i Miinchen, väckte han
uppseende i Tyskland med sin stora målning »Kristian II underskrifver Torben Oxes
dödsdom», som inköptes för galleriet i Breslau. Han arbetade i Miinchen med de gamla mä-
45. — Målarkonsten. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
