Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans samtida i Europa. Hans lifliga fantasi sysslade äfven med arkitektoniska uppgifter,
och bland lians många projekt i stor stil blef ett åtminstone påbörjadt, nämligen Gustaf III:s
slott i Hagaparken, fastän det af brist på medel ej kom längre än till grundvalarna.
En litlig fantasi utmärkte äfven den svenske bonden Per Hörberg (1746—1816), som,
drifven af en oemotståndlig kallelse, under vidriga omständigheter tillkämpade sig en plats
som konstnär och blef den flitigaste målaren af religiösa ämnen i hela den svenska
konstutvecklingen i nyare tid, hvarom närmare ett hundratal altartaflor i södra och mellersta
Sverige hära vittne. Hans konst stöder sig på förebilder från renässansen och barocken
och röjer i flera afseenden konstnärens otillräckliga utbildning och trånga synkrets, på
samma gång som en rik naturlig begåfning är omisskännelig.
En ny insats i vår konst gjorde Elias Martin (1739- -1818), då han 1791 återkom från
en femtonårig vistelse i England. Han hade bildat sin stil i den engelska skolan under
dess dåvarande glansperiod. Han var en flitig och mångsidig konstnär med lifligt ingenium,
målade i olja och akvarell, tecknade och graverade. Han sysslade gärna med figurkompositioner
ur samtidens lif eller från historiens och diktens områden, men bäst kom hans begåfning
till sin rätt inom landskapsmålningen. Han var den förste svenske natur-lyrikern och röjer
i sina af Gainsborough påverkade, komponerade och fantiserade landskap ofta en
förtjusande poetisk uppfattning. Hans svaga sida var teckningen, i hvilken han aldrig vann
tillräcklig säkerhet.
Några år senare än Martin återkom från England Karl Fredrik von Breda (1759—1818).
Han var lärjunge af Joshua Reynolds, af hvars förnäma och liffulla porträttkonst hans
egen är en återklang, som på sina höjdpunkter är mästaren fullt värdig. Han förblef så
länge kan lefde det nya århundradets förnämsta svenska porträttmålare. Med det mjuka
koloristiska anslaget förenade han en spirituell karaktäriseringskonst. Han lät gärna fonden
utgöras af en mera antydd än utförd naturimpression. Till hans förnämsta arbeten höra
helfigursbilderna af de fyra ståndens lalmän vid 1810 års riksdag. Han mottog beställningar
på taflor öfver Gustaf IV Adolfs och Karl den XIIl:s kröningar, men genom ogynnsamma
omständigheter blef den förra ej ens påbörjad och den senare stod vid konstnärens
bortgång ofullbordad.
Miniatyrmålningen florerade vid århundradets början i Sverige, isynnerhet såsom
porträttmålning. Dess förnämste utöfvare var Lorenz Sparrgren (1763—1828), hvars mjukt
tecknande hand och veka men ej kraftlösa kolorit med rätta skattades högt.
Per KrafFt d. y. 1777—1863) hade redan genom utmärkta porträttarbeten förskaffat
sig ett namn, då han reste ut till Paris 1796 och blef elev af David under tio års tid. Vid
sin återkomst var han sålunda den nya tidens man, som med den begåfning han röjt horde
kunnat blifva en ledande personlighet inom vår konstvärld. Men därtill räckte han ej.
Visserligen röjer han sin goda skola i »Slaget vid Högland», vår enda historiemålning i
större stil från denna tid, samt i sina porträtt af Adlerereutz, kronprinsen Karl August
m. fl. men den väntade lysande fortsättningen på hans ungdoms ansatser uteblef, och han
förföll småningom till ett liandtverksmässigt porträttmåleri, som ej ur konstnärlig synpunkt
kan intressera eftervärlden.
Den kontakt med den samtida konsten i Europa, som Krafift erhållit, gick Fredrik
Westin (1782—1862) miste om. Han hade en lätt och grund begåfning, och i saknad af
kritiskt sinne svingade han sig upp till en idealistiskt ämnad konst i den högre stilen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
