Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under det att dessa konstnärer stannade hemma, blefvo lärare vid akademien och
ledde ungdomens första steg på konstnärsbanan, reste andra utomlands för att fullkomna
sig i konsten. Till dem hörde den från Finland bördige Alexander Lauréus (1783—1823),
som hade en artistisk blick för den pittoreska och romantiska sidan af verkligheten och
fann sitt rätta område i de scener ur det italienska folklifvet samt i de lilliga
belysnings-effekter, som han målade under de år han i slutet af sin lefnad Udbragte i Paris och Rom.
Till Rom kom älven Hjalmar Mörner (1794 1837), en hegåfvad konstnär, som förgäfves
försökte sig på fornnordiska och historiska ämnen och hvars rätta område var den på
en träffande iakttagelse byggda skissen och karikatyren.
En allvarligare uppfattning af konsten ägde Olof Johan Södermark (1790—1848), som
också begaf sig till Rom och dels där, dels i Paris under Winterhalter utbildade sig till
porträttmålare. Som sådan blef han den främste under Karl Johans tidehvarf, ehuru hans
målningskonst för vår tids smak är slät och hans kolorit hård men äfven sund och klar.
Man saknar värme och ett djupare intresse för föremålet, men man finner en
omsorgsfullt arbetande pensel och en god och sympatisk porträttlikhet. Bland Södermarks många
porträtt äro de af Berzelius, Fredrika Bremer och Jenny Lind på grund af modellernas
ryktbarhet kanske de mest kända.
Den klena undervisning, som bestods vid konstakademin, hade en allt talrikare
utvandring till följd. Man styrde merendels kosan till Paris eller Italien, ibland åt båda
hållen. Bland akademiens elever på 30-talet återfinna vi omkring 1840 på utländsk
botten Per Wickenberg (1812 1846), Karl Wahlbom 11810— 1858 och Egron Lundgren
(1815—1875).
Wickenbergs bana blef lysande men kort. Ilan var ej någon nydanare men en fint
kännande konstnär och en tekniker af sällsynt slag. Både i landskapsmålning och genre
bildade han sig efter de holländska mästarna. Hans område var idyllen, de lugna,
harmoniska stämningarna inom naturen och hos människorna. Framgången kom med ens,
då han för första gången sände en målning, ett vinterlandskap, till salongen i Paris 1838.
Och den räckte så länge han lefde. Hans arbeten hörde till de på den kontinentala
konstmarknaden mest efterfrågade. Hvad som af dem kommit till Sverige är tillräckligt för alt
åta oss uppskatta hans betydelse. De hafva sitt värde i den känslans renhet och
älskvärdhet, åt hvilken hans hand så lydigt ger uttryck. För första gången på länge
framträdde här arbeten afen svensk konstnär, hvilkas måleriska värde var fullödigt, jämförligt
med det bästa af sin art i samtiden.
Wickenbergs kamrat Wahlbom mottog sina bestämmande intryck af Per Henrik Ling,
den teoretiske förkämpen för de nordiska myternas användande i skön konst, och hans
förnämsta ungdomsarbete var en stor serie etsningar till Lings episka dikt »Asarne».
Häri förrådde han en förtrogenhet med människokroppen och dess rörelser, som efter
Sergel icke förekommit i svensk konst. Han ämnade först blifva bildhuggare, men då
han kom i tillfälle att studera i Paris ägnade han sig i början ål akvarell och
handteckning för bokillustrationer och därefter, på uppmaning af Södermark och Winterhalter, åt
oljemålningen, som snart uteslutande tog honom i anspråk. Som så många af hans
samtida begaf han sig till Rom och bosatte sig där. Han behandlade historiska ämnen,
företrädesvis från Gustaf II Adolfs tid, och hans bataljmålningar hafva ett dramatiskt lif
utan motstycke i svensk konst. Småningom öfvergick han mer och mer till hästmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
