Målarkonsten i nittonde århundradet / 364 (1913) Author: Léonce Bénédite Translator: Ernst Lundquist Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nymf, 1879). Han hade senare såväl i Paris som hemma i Sverige målat porträtt af
originell och individuell hållning, och under sin vistelse i Spanien 1881—1882 utförde han
både små genremålningar, målade med spetsig pensel, och stora figurtaflor, upphyflade i
breda, saftiga drag (Spanska smeder). En jäsande skapande fantasi, ett blodfullt
målartemperament sökte sig, ofta under energisk kamp med materialet, uttryck i hans konst.

Af parisersvenskarna tillhörande detta släktled var Carl Larsson den som utvecklade
sig mest mångsidigt och på samma gång fullt konsekvent. Den fyndige illustratören med
en liflig och obändig inbillningskraft, som flög vida och en tid framåt hade svårt att nå
fotfäste, blef monumentalmålare i stor stil — i en dekorativ stil, som han själf uppfann
och han blef hemmets målare, hemtrefnadens, hemvärmens, barnens målare. Familj och
hemlif gaf honom inspiration, som
aldrig afmattats, på detta område blef
han en svensk Viggo Johansen. Hans
område är dock mera omfattande än
den danske mästarens, Carl Larsson
är på en gång humorist och idylliker,
hans skämtlynne utesluter alls inte
känslans djup och äkthet, han är på
en gång pojke och man. Under
oförtröttadt naturstudium har han blifvit
både en kärnfull karaktäristiker och
en stark tecknare, ej minst tecknare
af den nakna människokroppen i stark
och invecklad rörelse, och hans
stilsträfvan har fört honom till påverkan
af gammalt svenskt allmogemåleri,
till en kolorit af brokiga, höga,
klingande färger, harmonier af hvitt,
rödt, grönt och blått, den svenska
naturens och bygdernas hufvudfärger.
Hans konst har slagit rot i
hemlandets mark, och han står som en
af representanterna för det stora och betydande nationella genombrott, de senast gångna
årtiondena medfört.

Anders Zorn: En skål i Idun. (Stockholm, Nationalmuseum.)

Som Carl Larssons motsättning står Anders Zorn (f. 1860). Äfven han är virtuos,
improvisatör och experimentatör, men han är färgkonstnär, medan Larsson är i främsta
rummet linjekonstnär. Zorn har många beröringspunkter med den danske målaren P. S.
Kröyer, liksom denne talar han föga till åskådarens fantasi, uteslutande till hans öga,
är helt och hållet utåtvänd. Han är en känslig valörmålare och en kvick och spirituell
fysionomist. I sina porträtt — antingen de äro målade eller tecknade med radernålen —
visar han en genialisk träffsäkerhet i betonandet af del karaktäristiska i modellens yttre,
i dragen, uttrycket, hållningen. Med bred pensel målar han sin hembygds folk,
dalkarlar och kullor. Liksom Larsson är äfven Zorn en hängifven skildrare af den nakna
människan. Larsson ser kraften i rörelsen och skönheten i linjerna, medan Zorn ser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>