Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV. DEN FINSKA SKOLAN.
Äfven Finlands måleri har under del gångna århundradet arbetat sig fram till nationellt
innehåll och nationell betydelse. Utvecklingsgången är i stort sedl densamma som i
grannländerna. Konstadepterna ha varit tvungna att hege sig ut i världen för att lära,
deras väg gick till Sverige, till Paris och Italien, sedan till Diisseldorf, så under seklets
sista tredjedel till Paris igen och därifrån hem. Först vid 1800-talets slut kan man säga,
att konsten verkligen slagit rot i landets egen mark.
Måleriet i Finland under århundradet fick sin första representant af någon betydenhet
i Robert Vilhelm Ekman 0808—1873). Efter studier i Stockholm, Paris och Italien slog
han sig 1845 ner i A ho. I hemlandet väntade honom många och betydande uppgifter,
och han löste dem med dristigt mod och oförfärad försökslust. Altartallor, fresker med
historiska motiv, porträtt, samtida representationsstycken, italienska röfvarscener,
hvardags-genrer, Fänrik Stålsmotiv målade han och därtill finska folklifsbilder och äfven finsk
mytologi. Inom det sistnämnda området var det helt och hållet oplöjd mark, han vågade
sig in på. Ekman har sin betydelse hufvudsakligen som initiativtagare. Han hade stor
lätthet alt komponera, men hans konst är temperamentslös och grund. Bäst stå sig några
af hans tidigare små genretaflor.
Den diisseldorfska bondegenren fick sina finska representanter i Arvid Liljelund (1844
1899) och Karl Emanuel Jansson (1849—1874), medan Erik Johan Löfgren (1825—1884)
målade religiösa och romantiserade historiska bilder. Landskapsmålarna gingo i skola i
Diisseldorf och sedan i Karlsruhe. En betydande talang var Verner Holmberg (1830 —
1860). Hans skogs- och ödemarkslandskap och framför allt hans studier visa ett kraftigt
målartemperament, svärmisk, innerlig naturkänsla, bredt och fylligt behandlingssätt.
Hjalmar Munsterhjelm (1840—1905) blef en romantisk naturpoel, Bernt Lindholm (f. 1841)
målade södra Finlands slättbygd och kustland. Efter langvarig vistelse i ullandel hamnade
han i Sverige och fick en ny motivkrets i den Bohuslänska hafsnaluren. Äfven Viktor
Vesterholm (f. 1860) frigjorde sig från de diisseldorfska doktrinerna och arbetade sig till
en omedelbar naturåskådning. Hans nyare Ålandslandskap äro målade med stor kraft
och energi.
Fransk skola sökte genremålaren Adolf von Becker (1831 — 1909) och efter honom
Albert Edelfelt (1854—1905) och Gunnar Berndtson (1854—1895). Den senare blef en
representant för elegant fransk salongsgenre. Edelfelt förde det moderna friluftsstudiet in
i den finska konsten, lärde allmänheten att förstå dess tendenser och gjorde den finska
konsten uppmärksammad i utlandets konstcentra.
Han började med historisk genre (Drottning Blanka), öfvergick snart till
bondelifs-skildring (Ett barns likfärd 1879, Gudstjänst i skärgården 1882), målade finska typer och
finsk natur. Hans närmaste förebilder och meningsfränder voro Bastien-Lepage och
Dagnan Bouveret. Han målade äfven porträtt af kraftig karaktäristik, ibland äfven
med öfverlägset valörstudium (Pasleur i sitt laboratorium) och djärf målerisk hållning
(sångerskan Aino Achlé på scenen under en repetition). Slutligen återgick han till historiska
ämnen, gaf i målning och teckning kärnfulla bilder till Fänrik Stål och slutade som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
