Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Saken tycks för Naumanns vidkommande vara enkel nog.
Det tycks framgå att han anser den kristna moralen vara av
högre valör än den borgerliga. ”Älska din nästa som dig
själv” synes även för honom vara ett moralbud mot vilkets
suveränitet intet kan invändas. Hans kompromiss med
exempelvis krigsmoralen beror ju då helt enkelt därpå att han
icke är kristlig nog att förkasta den. Han må ju säga vad
han vill — att staten behöver en armé för bevarandet av
nationens existens och den nationella kulturen vid ett överfall
och för att kunna erövra land för placerande av
befolkningsöverskottet. Men etiken har ju i första och sista hand till
föremål människan själv och den rent mänskliga, och från
strängt etisk ståndpunkt heter det: Om det är nödvändigt,
må kulturen offras, om det är nödvändigt må nationen
offras, hellre än att en fientlig handling begås. Må
människan dö, blott hon icke tager skada till sin själ! Om i
Naumanns själstillstånd ”Jesus varit närvarande med
överväldigande kraft”, hade han varit nödsakad att tänka så och att
ta på sig följderna. Han behövde därför icke, som han själv
menar, gå i kloster. Det hade tvärtom som kristen ålegat
honom att öppet predika denna lära så ofta han icke
befann sig i fängelse.
Detta ytterligt stränga rättfärdighetskrav tycks i
förstone stå i avgjord motsats till den tämligen
banala lyckolära, för vilken d:r Rosenius med sina
ovan citerade yttranden gjort sig till målsman. Men
denna motsägelse är endast skenbar, så till vida
som hans etiska rigorism i själva verket är sant
kristlig eller åtminstone en konsekvens av den
kristna läran om livet efter döden som den
ojämförligt viktigaste tillvaron; endast under denna
förutsättning blir det någon mening i satser sådana
som: ”Må människan dö, blott hon icke tar någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
