Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Kettil.
Gammal är jag och länge tör icke töfva,
innan jag möter bortgångna fränder i Odins sal,
måhända är det derför, jag ser mycket annorlunda
än ynglingen, som ännu bländas af det glimmande
morgonljuset.
Hjälte.
Samma sol strålar dock öfver både morgon
och afton.
Kettil (tankfullt).
Och likväl aldrig klart, dimmorna rulla kring
solens vagn, och de försmälta icke ens för Odins
öga, ty han har blott ett. Halft är lifvet, half
vår vetskap, i töcken och gåtor allt sjunker hän,
och derför försonas striden endast genom strid.
(Räcker Hjälte handen.) Nu farväl, jag vänder icke hem
till mitt ännu; hos min gamle vän, Thorkel
Stigsson, gästar jag en tid, och der skolen I finna mig,
när helst I viljen.
Hjälte (lifligt).
Hvi samlas vi icke, fränder och vänner alle,
att i ett slag utkämpa ättlänga fejder? Härligt
redo vi dä till Odin i lysande följe, och förgås
skulle allt småsint agg och alla lumpna tvister.
Kettil (eldar uPP).
I en enda, högt flammande brand, skön som
när Gudar och jättar mötas på Vigrids slätt, och
Surtur kastar eld öfver all verlden. (Allvarligt.) Men
våra strider äro icke Ragnarök, der det gamla
faller, för att det friska och fulla lifvet skall stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
