- Project Runeberg -  Bibelns lära om Kristus /
17

[MARC] Author: Viktor Rydberg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Treenighetsläran och Skriften

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



II.

Treenighetsläran och Skriften.



Är kyrkans treenighetslära biblisk? – En not om skillnaden
mellan ett gudomligt mysterium och falsk mystik. –
En märkvärdig sida ur bibeltextens historia. Neander
och Luther om 1 Joh. 5: 7. Vittnesbörd om samma
ställe från de grekiska handskrifterna, från öfversättningarna,
kyrkofäderna, textsammahanget.


I det föregående kapitlet har påpekats nödvändigheten
af att frigöra sig från dogmatiska förutsättningar, när
man går att forska i den heliga skrift. Den främsta af dessa
dogmatiska förutsättningar, när man vill granska nya
testamentets lära om Kristi person, är treenighetsläran. Det
torde därför vara på sin plats, att den bibliska grunden
för denna dogm här underkastas en närmare granskning, i
synnerhet som vi i sammanhang därmed varda i tillfälle
att framlägga en lärorik sida af bibeltextens historia.

Till en början skall vår granskning inskränka sig till
frågan, om treenighetsläran är omedelbart biblisk.[1]

[1]
Att hon icke, åtminstone ur mänsklig synpunkt, är förnuftig,
erkännes tämligen allmänt äfven af hennes anhängare.
Dock har från dogmens uppkomst intill närvarande tid icke
saknats försök att försona förnuftet med henne. De som inlåtit
sig på sådana försök, hafva aldrig kommit längre än till
mer eller mindre fyndiga analogier och vanligen slutat med att
förgäta eller misströsta om sin uppgift, i det de uppmanat förnuftet
att underkasta sig dogmen. Det bästa, som i ämnet
kunnat sägas, är sagdt redan af Augustinus, och likväl leder
den af honom uppställda jämförelsen mellan de tre personerna
det ena gudomsväsendet och de tre grundförmögenheterna i det
ena mänskliga väsendet till en helt annan åsikt än den kyrkliga.
Att vi ännu i våra dagar, i dogmatiska arbeten och kyrkotidningar,
få se dessa analogier återupptagna och sammansmälta
med alexandrinska logosfunderingar eller medeltidsskolastiska
eller hegelianska begreppsbestämningar, har sin förklaringsgrund
däri, att tanken, som låtit fängsla sig i dogmens bojor, dock
icke kan förneka sig själf därhän, att han ej försöker afvinna
dogmen ett vetenskapligt innehåll. Någon gång torde äfven
en annan erfarenhet ha medverkat, nämligen att priset för
djupsinnighet icke kan vinnas lättare än genom att arbeta i det
mystiska, detta mystiska må nu vara äkta mystik, det vill säga
djupa, men oklart förnumna och oklart uttryckta sanningar,
eller oäkta mystik, det vill säga rent oförnuft. Man kommenterar
ju icke hvad man icke något så när begriper! Ergo är
kommentatorn djupsinnig, helst om hans kommentarer äro lika
mystiska som det, hvilket han kommenterar. Så resonerar
den stora hopen af troende, hvilken redan en af kristna kyrkans
äldsta fäder och skriftställare med märkvärdig uppriktighet
karaktäriserat. (Simplices quique, ne dixerim imprudentes et
idiotae, quorum major semper credentium pars est [Tertullianus
adversus Praxeam].)

Hvad de egentliga filosoferna beträffar, hafva de antingen
förkastat eller blott till namnet upptagit treenighetsläran. Hvad
de i senare fallet kallat så, har varit helt annat än kyrkans
lära, sådan hon är formulerad i det så kallade S:t Athanasii
symbolum (hvilket Athanasius säkerligen icke har författat).
Detta symbolum är måhända det besynnerligaste skriftstycke,
som någonsin utkommit i världen. Det börjar och slutar med
att döma enhvar, som icke tror det, till evig förtappelse och
innehåller mellan dessa bägge fördömelser en kedja af
motsägelser. Enär dessa icke kunna bortresoneras, erkännas de
som sådana äfven af sina försvarare men med det tillägg, att
felet ligger icke hos kyrkomötena, som formulerat de i symbolet
förekommande satserna, utan hos mänskliga förnuftet,
som skulle vara oförmöget att fatta ett i motsägelserna inneboende
högre sammanhang. Huru dessa apologeter fått veta,
att ett sådant för förnuftet obegripligt sammanhang verkligen
skulle dölja sig i de ifrågavarande motsägelserna, därom äro
de ur stånd att upplysa oss. De helt enkelt förutsätta, att S:t
Athanasii symbolum är ett gudomligt mysterium, hvarmed de
förstå en uppenbarad sanning, som är så hög, att de inskränkta
väsen, för hvilka hon blifvit uppenbarad, äro oförmögna att
begripa henne. (Motsägelsen, som ligger uti att kalla en sanning
»uppenbarad», då hon är framställd på erkändt obegripligt
sätt, och det ändamålslösa i ett sådant slags uppenbarelse
förorsakar dem icke några betänkligheter.)

Låt oss här i korthet betrakta, hvad begreppet »gudomligt
mysterium» kan innebära. Ingen bör förneka, att det mänskliga
förnuftet är begränsadt, att således sanningar måste gifvas,
som det blott på oklart sätt är mäktigt att förnimma. Men
ett är att på oklart sätt förnimma en sanning; ett annat att
en sats upptäcka de handgripligaste motsägelser. Vi bedja
treenighetslärans förkämpar lägga denna skillnad på minnet.
Mänskliga förnuftet själf känner och erkänner, att endast Guds
oändliga förnuft förnimmer allt med högsta klarhet. När predikanter
från sina talarestolar påstå, att mänskliga förnuftet
icke vill känna och erkänna detta, och när de fördenskull anklaga
det för högmod och öfvergrepp, så är detta tal illa grun-
dadt. Hvad däremot samma predikanter med allt skäl (n. b.
från sin ståndpunkt) kunna förevita mänskliga förnuftet, är
något helt annat: att detsamma nämligen från begynnelsen
och till evig tid är så inrättadt, att det betraktar och måste
betrakta själfmotsägelsen som ett kännetecken på villfarelsen.
Det är ett grundvillkor för tänkandet, det är en tankelag, att
motsägelsen gäller som det omöjligas märke, som misstagets,
begreppsförvirringens, lögnens signatur. Förnuftet är icke
öfvermodigt, det begår ej öfvergrepp, utan är endast sig själf
och verksamt i enlighet med sitt eviga väsen, när det nekar
att upptaga som sanning, hvad det måste förkasta som oförnuft.
För förnuftet måste hvarje sats, som innebär en
oupplöslig motsägelse, vara falsk, om hon än i årtusenden
förmenats vara gudomlig sanning. Ett verkligt och ej blott
föregifvet gudomligt mysterium kan således icke innebära en
motsägelse. Ett gudomligt mysterium är en oklart men utan
motsägelser förnummen sanning om de högsta tingen.
(Sanningar, som förnimmas oklart men utan motsägelser, gifvas på
alla områden: sådan är hvarje härledd matematisk sats, om
hvars sanning man är öfvertygad, innan man kan strängt
bevisa henne.) Så är det mänskliga förnuftet nödgadt att döma;
för att undkomma dess domar har man intet annat medel än
att döda det. Och det låter sig verkligen göra att döda förnuftet:
historien bär många vittnesbörd därom. Men andligt
själfmord af detta slag har sina betänkliga följder: därpå äro
dess offer talande intyg. Ej nog, att de på nåd och onåd gifvit
sig åt sina egna villfarelser; de stå äfven vapenlösa mot
andras. Om i deras kyrkas sköte uppstår en sekt, som utgifver
de vansinnigaste läror för gudomliga mysterier, hvad skola
de då göra? Öfverhevisa sekteristerna om deras lärors motsägelse
och oförnuft? Men hvartill skulle det tjäna? De själfva
påstå ju, att gudomliga mysterier kunna kläda sig i formen af
oupplösliga motsägelser! Eller skola de öfverbevisa dem om
deras lärors obibliskhet? Men då blir frågan om rätta
bibelutläggningen, och den låter väl icke vinna sig, utan med
användande af de förkättrade tankelagarna. Å ömse sidor klagas,
att »det naturliga sinnet förnimmer intet af hvad Guds ande
tillhörer» (hvarvid det ena partiet alltid förutsätter, att det själf
har »anden» och dess motståndare »det naturliga sinnet») —
men denna invändning låter bruka sig med lika stor (d. v. s.
ingen) bevisningskraft af alla meningsflockar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:58:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blok/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free