Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. Till läran om de yttersta tingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi ej heller kunnat återfinna vedergällningsteorien i Jesu
lära om de coniska straffen. Själfva de ärfda ordalag,
som vi påpekat, begagnas i nya testamentet med en sådan
varsamhet och visdom, att de aldrig skymma den evangeliska
sanningen och aldrig borde ingifvit den föreställningen,
att Gud vill göra syndaren något ondt. Det är syndaren
själf, som förorsakar sig det onda, hvaraf han lider eller
skall komma att lida, när hans samvete väckes och hans
insikt i syndens natur bringas till klarnande. Att de
medel, som för detta ändamål förefinnas i den gudomliga
världshushållningen, kunna vara förfärliga och i
förfärlighet öfvergående all jordisk erfarenhet af olycka
och ve, är nya testamentets otvifvelaktiga afsikt att i
det allra djupaste af människosjälen inskärpa. Och för
detta ändamål är uttrycket Guds vrede ur
antropocentrisk synpunkt berättigadt och ur pedagogisk
synpunkt det lämpligaste att beteckna det tillstånd,
hvarunder den syndiga viljan ställer människan i hennes
förhållande till Gud - när det nämligen, såsom i nya
testamentet så ofta är fallet - tillika inskärpes, att
Guds vrede är den kärleksfulle faderns, som vill frälsa
den han älskar det han fördärfvar det fördärfliga i den
älskade. Här, såsom i många andra punkter, hafva vi
fördenskull funnit en större öfverensstämmelse mellan
nya testamentets idékrets och en stor svensk filosofs
tankebyggnad än mellan det förras och den gammallutherska
dogmatikens, ehuru filosofen var lika oberättigad som
dogmatikern var skyldig att ställa sig nya testamentets
utsagor teoretiskt till efterrättelse. Äfven de gudomliga
straffen sträfva att göra sig själfva öfverflödiga, i det
att de sträfva till upphäfvande af allt, som är ondt och
som ondt straffbart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>