Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har efter vår mening ursprungligen varit vänd å ena sidan
emot polyteismen, emot hvilken den gjort gällande Guds enhet,
samt å andra sidan emot den - panteistiska - åsikt, enligt
hvilken Gud uppfattas såsom den abstrakta enheten i den
sinnliga världen. Emot sist nämnda åsikt framhåller
treenighetsläran, om ock på ett klumpigt och ofullkomligt sätt,
den sanningen, att Gud såsom ande eller person måste tänkas
såsom ett ursprungligen fullständigt (konkret) väsende, hvilket
ej behöfver den sinnliga världen för att därigenom vinna sitt
innehåll och sin bestämdhet, och att han följaktligen ej kan
vara ett tomt abstraktum, utan måste vara lika ursprunglig
flerhet som enhet (enhet i och af en mångfald af bestämningar).
Genom denna i henne liggande sanning har treenighetsläran
ännu relativt rätt emot Parkers teori om Gud såsom den » okände
Guden» eller den blott negativt bestämda (och därföre tomma,
abstrakta) enhet, som frambringar naturen och människoanden
och utgör det lika och gemensamma i bägge. Att den gudomliga
anden är essentiell enhet af fadern och sonen, skulle sålunda,
rationellt fattadt och uttryckt, betyda, att det ligger i
begreppet af Gud såsom absolut ande eller personlighet att
vara ett evigt system af personligheter eller ett väsende,
hvars moment eller bestämningar själfva äro personliga väsenden.
Dessa personliga väsen kunna, när de tänkas i sin urbildliga
verklighet, d. v. s. i sin rena idealitet eller andlighet,
kallas Guds af evighet födda söner. Genom detta från den
ändliga världen hämtade uttryck betecknas nämligen, att de väl
i förhållande till honom äro hans följder i begreppet eller
förutsätta hans eviga vara för sitt eget och således äro relativa,
men likväl ej äro hans skapelser eller produkter i tiden, utan
eviga, själfständiga och personliga väsenden såsom han. De
kunna äfven kallas sonen (i singularis), när man betraktar dem
från enhetens synpunkt eller med afseende därpå, att de utgöra
ett organiskt helt.
Vända vi oss till den med treenighetsdogmen
sammanhängande läran om Guds människoblifvande och Kristi gudom,
så visar det sig vara orimligt att med teologerna antaga, att
Gud skulle vid en viss tidpunkt genom en inre förvandlingsakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
