Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människans eget väsende. Man tager i det allmänna lifvet
alldeles för gifvet, att ett oklokt och ändamålsvidrigt
handlande, om det än kan lyckas tillfälligtvis och bära sig
till en tid, likväl måste misslyckas i längden. Skälet till
denna öfvertygelses allmänhet ligger utan tvifvel i den tysta
förutsättningen, att hvad som innehåller en inre motsägelse
eller står i strid med sakens begrepp, i sig bär fröet till
sin egen undergång och icke kan äga varaktigt bestånd. Månne
nu ej denna förutsättning skulle hafva sin tillämpning äfven
på det moraliskt onda, fastän den strid, hvari detta står med
människans sanna, i Gud gifna väsende, beror icke så mycket
på bristande insikt som på en förvänd viljeriktning? I själfva
verket antager det allmänna mänskliga medvetandet, att så är,
enligt hvad man finner t. ex. af de spådomar om snart
förestående fall, hvilka pläga följa de mäktiga på jorden, som
i någon högre grad missbruka sin makt. Och hvem väntar ej, att
det onda, när det blifvit drifvet utöfver en viss gräns, skall
för gärningsmannen uppenbara sin egen inre tomhet och falskhet
samt därigenom förmå honom att frivilligt afstå därifrån? Den
motsägelse, som ligger i det onda, gör således, att det icke kan
få slutlig öfverhand öfver det goda: det uppkallar icke blott
en motverkan emot sig ifrån goda människors sida, utan
åstadkommer äfven hos den onda människan själf en inre tvedräkt
eller disharmoni, med hvilken hon ej kan stå ut i oändlighet,
och hvilken sålunda måste föranleda henne att, om icke förr,
åtminstone i ett annat lif frivilligt omvända siu Det religiösa
medvetandets visshet om denna det ondas vanmakt i förhållande
till Guds kraft i oss uttalar sig i sådana psalmer som Luthers
»Vår Gud är oss en väldig borg»,* och Luther tänkte troligen
icke vid nedskrifvandet af dessa ord, att det ondas besegrande
hos människan förutsätter någon ansträngning å Guds sida.
Sedan förf. utredt begreppen om gudomlig förutbestämmelse
och gudomligt förutvetande, samt visat, att det
* Originalets ord »Eine feste Burg ist unser Gott» äro
måhända ännu uttrycksfullare än den svenska öfversättningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
