- Project Runeberg -  Bibelns lära om Kristus /
547

[MARC] Author: Viktor Rydberg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Slutord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

frihet eller själfbestämningsförmåga, i oändlighet förhärdar sig
emot Guds maningar till bättring. Vi hafva redan ofvanföre vid
frågan om Guds försyn eller ledning af människans utveckling
sökt att i allmänhet visa, att, fastän Gud ej kan tänkas tvinga
människan till det goda, det likväl är för henne omöjligt att
oändlighet framhärda i det onda. Till hvad vi därstädes yttrat
kunna vi här ytterligare tillägga, att en sådan förhärdelse kan
inses vara omöjlig äfven därföre, att ingen människa förmår att
under sitt närvarande lif vara helt och hållet ond eller
själfvisk. Detta utvisar, att människans frihet eller förmåga af
själfbestämning icke innehåller en kraft för henne att rent af
slita sig lös ifrån sitt sanna väsende eller handla helt och
hållet i strid därmed. Fastmera upphör människans sanna väsende,
hvari Gud är omedelbart närvarande, aldrig att hos henne vara
verksamt och att öfver henne utöfva en viss makt, hvilket ock
röjer sig däruti, att icke ens någon ond handling finnes, som ej
ifrån någon synpunkt eller i något afseende utgör ett godt.
Sålunda veta vi t. ex. att den på det onda riktade människan
ofta kan ådagalägga skarpsinnighet i uppkastande af sina planer
samt mod och energi i deras utförande, äfvensom att dessa
egenskaper kunna komma henne till godo, sedan hon omvändt och
bättrat sig. Men förmår människan aldrig att rent af slita sig
lös ifrån sitt sanna väsende, och måste ett handlande i strid
med dess fordringar nödvändigt hos henne åstadkomma inre
disharmoni och sönderslitenhet, och måste ändtligen denna
disharmoni - äfven om den genom tillhjälp af yttre medel skulle
kunna för en tid likasom undanskjutas till själens bakgrund -
blifva allt djupare, ju längre hon fortgår på syndens väg eller
ju skarpare hon motsätter sig emot sitt eget väsende, så synes
det vara nödvändigt, att, såsom vi ofvanföre yttrat, denna
disharmoni slutligen skall växa till en grad, på hvilken den
blifver outhärdlig, och på hvilken den således innehåller ett
tillräckligen kraftigt motiv för människan att frivilligt vända
om ifrån synden och förändra själfva grundriktningen för sitt
lif och sin verksamhet. Man är ock därföre berättigad att med
en utmärkt tänkare och författare*


* Heinrich Ritter, Unsterblichkeit. Leipzig 1866, ss. 116 o. f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:58:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blok/0547.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free