Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårakullsdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att skräppa med. Det var det fina skinnet, förstås, som gaf
henne något värde, men ett skinn skrumpnar gunås snart. Annars
var hon full af dårskaper och en riktig hamsa och slampahej
både med pojkar och i sina gärningar. Men att förvrida
hufvudet på manfolk, det var hon inte oduglig till, och det hade hon
sin lust uti, det hjärtlösa stycket.
Alla pojkar i trakten sprungo såsom tosingar efter henne,
och grenadier Nords son, volontären, sköt sig tvärt igenom
bröstet med geväret, när det blef kunnigt, att hon skulle flytta
till Manuel i Fårakull.
Det hette visserligen, att det olyckat sig för pojkstackarn
på en älgjakt. Men de, som hittade honom i skogsbrynet, och
sågo hur han låg och allt det där, de begrepo, att han krånglat
med det själf, stackars barn. Men för föräldrarnes skull och
för att den arme volontären skulle komma som en kristen åt
jorden, rördes det icke i den saken.
Alla voro vi dock öfvertygade om huru det gått till, och
öfverallt växte oviljan mot Kristin.
— Hon får nog betala’t och det med ränta ändå! hette det.
Och det har hon också fått.
Nå, Manuel och Kristin blefvo gifta med stor gamman. Men
bröllopet var i alla fall kusligt, ty alla hennes gamle friare sköto
om kvällen så ilsket och vårdslöst utanför knutarne i Fårakull,
att de flesta fönsterrutorna i huset sprungo sönder.
Så gick det en liten tid, och allt var godt och väl, fast
Manuel började åldras och se orolig ut.
Rätt hvad det var spordes det, att han slagit sig till att
dricka och de, som vankade dit, påstodo, att Kristin lockade
honom till det.
— Man ska’ få se, att hon vill ha’ honom att supa ihjäl
sig! hviskades det.
Och det var nog inte så orätt det. Jämt och samt ställde
hon flaskan till honom.
— Ta’ dig en knaber till, så lättar det lifvet! mente hon.
Och till sist gick det så långt, att hon satte kruset bredvid
sängen om nätterna och lurade Manuel att supa, så ofta han
vaknade. Drängen hjälpte och understödde henne i uselheten, ty
han och matmodern hade blifvit alldeles galna i hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
