Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Massage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt sedan Sven Perssons son, kandidaten, som skall bli
lektor och professor, kom hem från akademien i maj, hade det
varit ett förbanskadt väsen inne hos Israelssons, för dottrens
skull, kan tänka. Gubben Peter, som ville gifta bort sin Jenny
med häradsdomarns son och redan gifvit skriftligt på’et, hade
varit som ett åskmoln hela sommaren, ty kandidaten hade inte
väl kommit hem, förrän Peter begrep, att det var något slags
maskopi mellan honom och Jenny.
Därför hade de aldrig haft en glad dag inne hos Israelssons,
utan där hade varit ofrid och gräl och gråt och skällande och
bråk, hvilket allt naturligtvis fröjdade mig i min egenskap af
granne.
Om kvällarna regerade Peter och gormade därinne som ett
vilddjur, och mer än en gång satt jag under min björk på
gårdsplanen och lyssnade med hjärtats förtjusning till ofriden i min
grannes hus.
Jag hörde Peter ryta:
— Siså, ska’ du nu ut igen, di’ förhärdade slyna å
nattblacka! Passar dä’ sej för dej, som snart ska’ bli häradsdomarns
sonkvinna? Vill du lägga mej i grafven mä’ grå hår.
— Jag är väl ingen fästningsfånge heller, å inte ä’ ja’ geft
ännu mä’ nå’n häradsdomareson, gualof, och inte blir jag dä’ väl
heller i denne kongens ti’. Å hva’ grafläggandet beträffar, så
kommer ni nok inte dit mä’ nåra grå hår, för di testarne ni har,
hinna nok ramla af, innan eran nådati’ ä’ ute, bjäbbade Jenny,
som är talför och kvick, som en liten vessla.
Och hade hon inte varit en sådan liten skälmunge och
etterbyting, skulle hon nog inte kunnat dåra den blifvande professorn
och lägga honom vid sina fötter.
Men när Peter och Jenny trätt och orerat så länge flickan
tyckte, att hon hade tid därtill, sprang hon alltid ifrån gubben
och fnittrade och jodlade som en liten fågel.
Och Peter stabbade efter ut på förstugubron och glodde
efter henne neråt ängen.
Där kunde han stå halftimmetals på bron och svära och
spotta, rifva sig i håret och känna sig förtviflad, hvilket allt
gjorde mig såsom granne godt att iakttaga.
Efter ett par veckor nöjde han sig emellertid icke med att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
