Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trolofningen i Ormeshult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ja’ tänkt gefta ihop våra barn och så velle vi, att pastorn
skulle trolofva dem åt oss, så att dä’ blir reelt och bergsäkert.
Men vi ska’ ha’ oss en kopp kaffe först innan vi dra’ te’!
— Jaså, ja’ lycka till då! genmälde prästen från ett
annat hörn.
— Körs, setter pastorn där! Ja, ä’ke dä’ ferkelen hva’ mina
öjon grepera! Och Sven satte sig skamsen på den bortre soffan.
I detsamma bar gumman in småbrödskorgen och satte den
på bordet samt trugade gästerna att sätta sig ned kring
detsamma.
— Sitten nu ner, så kommer kaffet bums! bad hon, och
allesammans tråkade ihop sig kring bordet.
— Nå värden själf då, ska’ inte han vara med! inföll pastorn,
när han såg Sven förblifva på soffan.
— Han drecker sin sleck, där han är. Han sir så dåligt,
att han skäms äta ihop med folk, för han vänder sej så illa!
inföll hustrun.
I detsamma hade fästmön satt nämndemannens rara
kaffekanna på bordet.
Men innan någon kom sig för att börja, fingo de se Sven
stiga upp och kisa med ögonen åt bordet och bita på tänderna.
— Ut din usling! skrek han.
Och ingen kunde begripa hvad han menade, utan de bara
glodde på honom.
Men Sven gick efter sin körkekäpp, tågade se’n rakt på
bordet och klippte till kaffepannan, så att hon gick i
hundratusen bitar, och så att det skållheta kaffet for i synen på hela
sällskapet, men mest på prästfrun och fästmannen. Ett farligt
skrål och skrik och jämrande blef där.
— Hva’ i Herrans namn va’ dä’? pustade Sven.
— Dä’ va’ ju kaffekanna, ditt blindstyre! svarade hustrun.
— Åh, åh, du min store skapare! Och ja’, som töckte, att
det var den store hvitbrokete lagårdskatten, som fluget opp på
bordet! halfgrät Sven.
Aldrig har väl sådant någonsin händt vid en trolofning förut,
och hela affären hade bestämdt gått åt putten, ty Johan blef
nästan toseter, om inte pastorn jämkat ihop dem. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
