Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tidens tand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidens tand.
Tiden är en öfverdängare att kunna skapa om mångahanda
af det, som finns här i världen, och han håller i med det där
omskapandet dag ut och dag in, år ut och år in.
Han hvilar inte en endaste liten sekund för att dra’ andan
till sig, utan han knogar och går på i ullstrumporna jämt och
beständigt såväl natt som dag och blir aldrig trött. Han är alltså
en trogen och bra dagsverkare.
Sådana, som vilja störta sig i elände och giftermål, skälla
ut honom och påstå, att han skrider fram mycke’ för sakta, att
han rör sig som ett kryp på en tjärsticka. Men hvad mig
beträffar, håller jag före, att han är allt för häftig i sina rörelser.
Jag skulle allra helst vilja ta’ honom i vingen och hålla honom
tillbaka ett grand, ty efter som jag har så kallade
ackommodationsväxlar i banken, tycker jag, att han rusar på som ett vilddjur
och sätter i väg såsom en af gref Rosens kapplöpningshästar.
Och så grymt han far fram med saker och ting se’n.
Man vet knappast ordet af förrän han ruskat håret af hjässan
på en, utan att man känt det eller begriper, hur det gått till.
Och rätt som man går här och trallar och slår för flickor och
tycker, att man är såsom ett ungt lejon och såsom en pojk, finner
man en morgon, när man tittar i spegeln, att man helt hastigt
och lustigt börjat »gubba» till.
Anagga den tiden! Han har ju inte försyn för någonting.
öfverallt ränner han in sin tand och gnager, den filfrasen. Han
låter ej ens de vackra flickorna vara i fred och behålla sin skönhet
och tjusningsförmåga. Nä’ gubevars. Han behandlar dem till och
med sämre än oss karlslokar, hvilka han stundom liksom i ett
anfall af godt lynne roar sig med att försköna, såsom fallet lär
vara med kungen och mig, som varda allt stiligare ju äldre och
gråare vi bli, så att vi äro till en svår hjärtepina samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:03:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blsocken/0076.html
