Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klangens Malena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungdomen på sin tid, och det såg nästan ut, som om hon inte hade
nå’t hjärta, ända till hennes tid kom.
Just när hon var i sina yppersta klangdagar, kom det en
landtmätare åt socknen och blef alldeles pin galen i Malena,
som då tjänade hos komministerns.
En lördagskväll lofvade hon möta honom utanför ringmuren.
Och det gjorde hon.
Landtmätarn, som var långt ifrån »oppslutist», ty sådana
funnos gunås inte på den tiden, allra minst ibland landtmätare,
kom och var glad och lycklig samt hade två punschbuteljer
med sig.
— Här springer så många och vakta på mej, vi gå rätt in
i sakristian! lät Malena, som hade smusslat till sig den heliga
nyckeln.
Det var landtmätarn genast med om.
Därinne lurade hon den stackars »stubbabytarn» att dricka
ur all punschen, så att han somnade, och sen smet hon ut samt
låste honom inne i kyrkan.
Man kan tro, att klockarn och stöten blefvo ett grand
förfärade, när de på söndagsmorgonen kommo in i sakristian och
fingo syn på den snarkande landtmätarn och de tomma
buteljerna och allt det elände, han i öfrigt ställt till därinne.
— Hon måtte varit besatt! utropade pastorn.
— Jo, jo men, och det riktigt ändå! lät kyrkovärden.
Året därpå tjänade hon i en bondgård hos ett gammalt
barnlöst folk, ty där det fanns söner i huset, vågade man aldrig
ha’ henne. Hon rent förvildade pojkarne.
Denne hennes husbonde hade en bror i grannsocknen, en
stadig och reel karl, som var änkeman och hade en son hemma
till hjälp vid jordbruket.
På julkalaset fingo far och son se henne, och minsann for
icke skam i dem bägge två på en gång. Och tösastollen, som
tyckte att det var roligt, smilade med båd far och son.
Sen gingo karlarne hela vintern och voro kära som
klockarkattor i samma tös, fast ingen, förstås, visste om den andres
tankar.
På vårsidan hade den sabla tösen lofvat dem hvar för sig
att få hälsa på henne en och samma lördagskväll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
