Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En rasande man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medan andra påstå, att han af ett eller annat skäl gör sig dummare
än han är, och denna senaste är nog den rättaste uppfattningen
af honom, ty tidt och tätt ställer han till något litet ganska fint
knep, som inte bevisar dumhet. Han har t. ex. inte så sällan
sysslat med lönkrögeri, utan att länsman kommit åt honom för’et.
Men omsider blef han fast i alla fall, oaktadt han var djädrig
inför rätten.
— Ja har inte sålt en droppe — lät Karl — för inte kan
jag rå för, om en person kommer in te’ mig och lägger en krona
i fönstret och sen, när jag vänner ryggen te’, stoppar på sig en
betäll, som stått på spishällen!
Men ingen illfundighet halp honom. Kalle blef svårligen
dömd till bra böter, och i tidens fullbordan skulle Johan Månsson,
i sin egenskap af fjärdingsman, införpassa honom till kronohäktet,
där Kalle skulle sitta af böterna.
De drogo åstad på vanligt sätt. Men det gick dag efter dag
utan att fjärdingsmannen kom åter. Vi undrade visserligen hvad
han tog sig till efter han inte återvände. Men vi fäste oss inte
stort därvid, utan tänkte som så, att han utan tvifvel var ute åt
länsman med röstlängder och stämningar. Men så, serradö,
uppenbarade sig fjärdingsmannen en dag såsom en rasande man
midt ibland oss.
Han var blekare i synen än det finaste herrskapslik, och
fradgan stod i mungiporna på’n.
Vi rent af förfärades inför vår eljest stillsamme och
beskedlige fjärdingsman.
När han sansat sig så pass, att han kunde tala, fingo vi
honom slutligen att berätta sitt elände.
— Jag drog af med Kalle — sa’ han — på förmiddagen,
och vi voro goda bussar under hela tiden. Kalle var mycke
ledsen och ångerfull och bedröfvad, som inte underligt var.
Och jag, min stackare, bjöd till att trösta honom så godt
jag kunde och påvisade för honom, att han inte skulle sitta inne
te’ evig tid och att han inte skulle unnergå annat än ett enkelt
fängelse, hvilket ju nu för tiden är en enkel sak.
I solnedgången närmade vi oss häktelset, och Kalle blef allt
mer bedröfvad i sin ande.
— Hva’ var dä’ för papper du fick, Jo’an, utå länsman, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
