Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Aftonfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man tyckte sig likväl gång på gång höra den gamle ropa:
— Han snafvade, den olycklige! Men ännu oftare förnams
hennes hesa och hotfulla skrik:
— Du skuffade! Du skuffade!
*
Emellertid försvann kvinnan från Bergaholm lika
hemlighetsfullt som hon uppenbarat sig, och nyårsdagen sattes den döde
in i familjegrafven.
— Han dog som han lefvat, fort och våldsamt! lät folket.
*
Men ifrån den julaftonen — förklarade den gamle
trädgårdsmästaren — blef Bergaholm såsom ett förbannadt ställe. Den gamle
tålte hvarken sig själf eller andra. Fick man se honom, gick
man helst ur vägen. Inga gäster bjödos eller kommo. Det var
som om grefven dömt sig själf till fängelse och späkning.
När andra tände julljus släckte han sina, och slottet stod
som ett svart spöke, som en hemsk graf. Själf red han då städse
ut, åtföljd af den gamle stallknekten, red och red utan mål som
en fördömd mest å aflägsna ensliga vägar och stigar.
— Det ser ut som om han rede för att bli trött och kunna
sofva! hviskade den stackars karlen, som var dömd att följa
med på dessa julnattsridter.
*
Några år, fem eller sex, efter unge grefvens död hemsöktes
trakten vid själfva jultiden af ett tattarband, som tiggde, stal
och begick våldsgärningar i gårdarne.
Julaftonen hade de härjat i en aflägsen by norrut i socknen
och slutligen till den grad retat befolkningen, att dess tålamod tröt.
Gripna af ursinne hade en mängd karlar gått ut mot tattarne,
och dessa skulle säkerligen blifvit ihjälslagna, därest de icke
funnit för godt att hals öfver hufvud fly.
Samma kväll kom grefven under sin ridtur åt det hållet.
Tyst gick ridten på den öde vägen, då grefven plötsligen
ryckte till vid ett barns snyftningar från vägkanten.
Den gamle stallknektens förvåning blef gränslös, då han såg
grefven stanna sin häst och gifva akt därpå. Sådant hade förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:03:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blsocken/0125.html
