Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett famntag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte har du någon vidare vackerlek att bögga på! predikade
gubben.
— Dä’ hjälper inte hva’ I säjer, far! Han har sagt öfver
hundra gånger, att vi ska’ gefta oss! mente Anna Stina och
knyckte på nacken och var så säker på Kalle som på domen.
Men framåt hösten begaf det sig, att Kalle likväl tog ut
lysningssedel med en annan tös i socknen, såsom ju också hvar
och en kunde tänka, att han skulle göra.
Då blef Anna Stina, som vid den där momangen var
omkring tjugo år, liksom en smula »vurmer» en liten tid.
Inte på det viset, att hon tog till att magra och tackla af
och önska sig döden eller dylikt, som är fint och modernt, utan
hon gick för sig själf och bet på tänderna och grunnade på,
hur hon skulle kunna göra Kalle ett reelt spratt.
Hon ville visst inte slänga svafvelsyra i ögonen på’n, ty så
långt äro vi inte komna ännu ute på landsbygden. Hon törstade
blott efter ett tillfälle att få chikanera och, som det heter, skälla
ut honom på folkavis midt ibland mycket människor.
Och på den saken funderade hon så skarpt, att folk trodde
att hon gick och var halftoseter.
Nå, omsider fick hon en plan färdig.
Söndagen före bröllopet gick hon till kyrkan och lagade, att
hon träffade på den trolöse, när han befann sig midt inne i en
stor folkskock på kyrkogården.
— Nä’ si gu’da, menedare! sa’ hon och gjorde sig till och
neg för Kalle samt var så ilsk, att underkäken darrade och skalf
på henne.
— Menedare? Hva’ i hundingen menar du med dä’? sporde
Kalle. Och folket till att gapa och grina.
— Jo, dä’ ä’ just hva’ du ä’, och dä’ ä’ en ovanlig syn att
si en sådan här i sockna. Till och med di gamla ha inte sett
en så’n förr här på orten, så du kan visa dej för pengar, äss
du behöfde det! bjäbbade Anna Stina.
Kalle blef för en stund alldeles perplex och visste just inte
antingen han skulle bli ilsk eller grina.
Men till sist gjorde han det senare och frågade:
— Hva’ i all sin da’ har ja’ då svurjet falskt på?
— Jo, du svor inte en utan tio gånger på, att vi skulle gefta oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
