- Project Runeberg -  Bland sockenkungar och backstugusittare : historier från bygden /
176

(1907) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett famntag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de mer än en gång satte möte i Hägnens kohage, när sol hade
gått ner.

Låt mej nu tänka efter, så att jag inte ljuger. Jo, det var
en fredagskväll. Bra skumt var det, så det var rätt passeligt
väder, och Anna Stina och Johan skulle mötas på vanligt ställe.

Men hon kunde förstås inte styra sig till utsatt tid, utan
skumpade i väg en kvart förut och smet fram på fästigen nere
i hagen.

Rätt som hon gick fick hon höra, att någon kom maskandes
henne till mötes, och hon kunde naturligtvis inte tänka sig, att
det var någon annan än hennes gubbe.

Svårt har hon att se i mörker också, sjåtan, gammal som
hon blifvit under tiden.

— Jaså, du kommer allaredan, min lelle kelegris! lät hon,
bredde ut armarna och ilade att ta’ Johan i famn.

Men det var så långt ifrån Johan, att det tvärtom var hans
enbetsstut, som Anna Stina rände på. Stuten kom i stilla fred
fästigen fram för att lägga sig öfver natten under den stora eken
vid stättan, — och han anade intet ondt, förrän gumman flög
på’n och ville kyssa’n.

Stuten kunde ju inte bli annat än både snopen och förargad.

Han slängde till med hufvudet, så att han rände hornet i
det vänstra ögat på Anna Stina och bölade. Denna tog också
till att tjuta i sin stad, ty ögat är en ömtålig lem. Så där blef
ett fasligt väsen i kohagen.

Anna Stina måste in på sjukhuset, och alla människor
ömkade sig öfver henne och tyckte, att det var stor synd om det
arma kräket, så att till och med komministern, som annars inte
brukar lägga sig i kärlekssaker, under tiden kallade till sig
Johan, förmanade honom och sa’:

— När nu Anna Stina blir utskrifven från sjukhuset, så är
du väl snäll och gifter dig med henne, ty du var i alla fall
skuld till hennes olycka!

— Får si! Men blir hon enögd, så ger ja’ henne attan!
genmälde Johan.

Stackars Anna Stina! Hon blef enögd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:03:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blsocken/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free