Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett interview med Johannes i Snufvebo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begriper jag då, att något konstigt måste det vara med en
person, om han ska’ duga till att interviewas.
Jag gick alltså mot Snufvebo och tänkte hela vägen på,
hvilken vådlig maffe jag skulle kunna bli, om jag nu lyckligt
och väl kunde interviewa Johannes och få reda på, hur han
egentligen blef af med sin näsa.
Några säga nämligen, att en häst bet henne af honom på
en marknad, när Johannes var full och oregerlig. Andra påstå
bestämdt, att ingen mindre än Karl Jönsson i Bolet med egna
tänder gjorde det, då de en kväll kommo i slagsmål för det att
Johannes slog sig ut för Kalles käring.
Saken var alltså hittills outredd och Johannes ville aldrig
höra talas om’et. Men ett otrefligt spratt var det för honom,
ty en näsa är rätt rolig att ha, äfven om hon inte är just så
särdeles grann.
Precis som jag slank in i Snufvebo förstuga, fick jag höra,
hur föremålet för mitt blifvande interview röt och snörflade
därinne.
— Ä’ du ryss rasanne, din mara? Ä’ kaffet allt slut, och
ändå ä’ dä’ ju knappt tre veckor se’n ja’ köpte dej en half
fjärndel!
Och så hörde jag vidare, hur gumman med gråtosad röst
förklarade, att de ju haft hjälpe vid potatisplockningen, så att
det gått åt mycket mera än vanligt.
— Dä’ ä’ så godt, att jag låter dej smaka karbasen, så du
lär dej hushålla! röt Johannes till svar.
Och med detsamma klef jag in.
— Guss fre’ härinne!
— Dä’samma tebaks, så ä’ dä’ betaldt! genmälde Johannes.
Se’n sutto vi där en stund och under tiden interviewade jag
honom om väderleken och potatisen.
— Vä’rakten fortfar och potatera ruttna! sa han.
Därpå interviewade jag honom angående de långa
distansridter, som våra hästmilitärer ibland företaga.
— Dä’ ä’ dumheter, di komma fortare fram och behöfva inte
slita hälften så ondt, om di reste med järnvägen, di
vettvillingarne! röt Johannes och gaf hustru sin ett ögonkast, som
betydde: du låter bli att krångla med kaffekokarn, fast han är här!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
