Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skälleboiternas tjufvajakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rätt som vi så stodo där och darrade i alla lemmar med
postillor och psalmböcker i händerna framför prosten, fingo vi se den
nye adjunkten komma och springa såsom för sitt lif,
sönderrifven och hättelös med andan i halsen, i hack och häl förföljd af
nästan hela Skällebo by, med stafvar och stakar i näfvarna.
— Ta’ fast den helsikes oxen! tjöto de, så att det skallade i byn.
I begynnelsen tänkte vi, att adjunkten varit uppe och haft
något fyr för sig med Skällebofiickorna, ty han var alldeles nyss
utkommen från Uppsala, så man fick inte undra på, om han rätt
hade haft en bit kvar af den gamla människan i kroppen på sig.
— Så vi började liksom le inom oss och tänkte, att vi i rappet
skulle få höra en vacker och rolig paschasa.
Och på samma sätt tänkte visst prosten också, ty han blef
bra mörk i synen, när han fick se honom komma löpande på
detta föga ärevördiga sätt.
Den stackars adjunkten var nära döden, när han kom fram.
— Det är en skock vansinniga, som togo sig till att jaga
mig, när jag letade svamp i skogen däruppe! stammade han och
föll ner på verandan.
Men ni skulle ha sett, hur snopna Skälleboiterna ble’, när
de kommo under fund med, att de jagat sin egen själasörjare på
det viset.
De bara gapade och stodo såsom förstenade.
— Hå kors! Och vi som trodde, att han var en
tjufvarackare, för vi ha mist möen egendom på en tid. Kära, ursäkta
oss! bönföllo de.
Men prosten han drabbade minsann på dem, och hva’ han
sade kan icke den dålige minnas. Men ord och inga visor var det.
Våra fruntimmer stucko psalmböckerna innanför sina
lifstycken och ha säkert aldrig haft så roligt eller så godt i hela
sitt lif, som när de nu stodo där och hörde på hur prosten läxade
upp och gnodde till de skenheliga byamännen från Skällebo. —
Om man rätt hade hällt sur lut öfver dessa, kunde de inte sett
snopnare ut, när de till sist lagade sig i väg på hemhållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
