Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärdingsmannens serenad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bockade sig och tackade för sysslan och förtroendet, alldeles som
om han satt stort värde på fjärdingsmannaskapet.
Och Broken gick dyster hem från stämman, ty det begrep
han grant, att friherren hade något spratt i kikarn, och att han
själf inte måhända hade något för all sin vedermöda.
När baronen sedan kom ridande och hann Johannes på
vägen från stämman, sprang denne åt skogen det fortaste han
kunde.
— Hvarför löper du så rasande, Johannes? Här finns ju inte
nå’n rödfärgsbalja!
— Nä’, dä’ förstås, men herr fjärdingsmannen har näfven
mä’ sej i alla fall, å då töcker ja’ att dä’ ä’ bätter te å fly än
— undvika stryk! flämtade Broken och visste inte hvarken hvad
han sa’ eller hur han sprang, förrän han dråsade ner i ett gungfly
i skogskanten.
Ett par andra karlar, som strax därpå vankade vägen fram
från stämman och fingo höra Brokens skrik och syndabekännelse,
hjälpte honom upp ur hålet, eljest vete Gud, hur det gått med
honom i den aftonstunden.
— Baronen ä’ visst satan själf; aldri’ kan ja’ träffa på’n
utan att ja’ råkar falla i olöcka eller elände! pustade Broken,
där han se’n gick på vägen, medan dy och vatten strömmade
ner af hans lekamen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
