Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästgifvarns fula knep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gång tittade vi in till honom, när vi gingo till kyrkan.
Johannes stod redo att följa med oss.
Men just som vi skulle gå, vände han sig om i dörren och
försmädade hustru sin i allas vår närvaro, sägande:
— Du låter väl i Guds namn inte kaffekokarn stå och frysa
fötterna af sig, Inga!
Hon blef, förstås, ilsken och bjäbbade:
— Dra du åt helsefyr, så möter du inget körkefolk!
Måntro, där man och hustru lefva så, där kan ju ingen
välsignelse finnas.
Och det gjorde det inte heller i Knipan.
Till sist blef det så usselt, att de ingenting hade att köpa
klarskinn för, och det tog måntro ett djupt tag uti Inga Matilda.
Ty en sannskyldig kaffekäring försakar hellre nådamedlen än
klarskinn till kaffet.
Det var i denna stora vedermöda, som hon gjorde sin stora
upptäckt.
Kaffe och socker det skaffade hon sig nog, den harpan,
genom byte med smör och hafremjöl, som hon stal från Johannes.
Men klarskinn hade inte landthandlaren särskildt, utan för att
komma åt sådant, måste Inga köpa hela lutfiskar, och dithän
sträckte sig numera icke hennes väldighet.
Det var i denna djupa klarskinnsnöd, som hon fann på att
klippa en bit ur gubbens gamla skinnbyxor och lägga i pannan
hvar gång hon kokade sin älsklingsdryck.
Var inte det ett knepigt och bra påhitt?
Men en dag, då Johannes skulle ut till skogs och förty ville
anlägga sina gamla skinnpantalonger, fann han dem grufligen
spolierade. Hela bakdelen var borta och där blef ett fasligt
väsen i Knipan.
— Dä’ ha’ råttorna gjort! lät Inga Matilda.
— Nu ljuger du! Jag sir nok, att dä’ ä’ kleppt må’ sax!
dundrade Johannes, och slutet blef att käringen måste krypa
fram med rena sanningen.
— Dä’ ä’ ett syndastraff öfver dej, för att du inte unnar
mej lite klarskinn! pep hon.
Men se’n gick Johannes omkring i gårdarna och jämrade
sig dag in och dag ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
