Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett klockbyte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till sist sa’ Petter:
— Dä’ tjänar ingenting till att rota upp en gammal dålighet!
Pastorn blef förvånad, men då han funderat en liten
vändning, gaf han sig ånyo på gubbarne med en predikan, och när
han hållit på en kvart, mjuknade verkligen Sven, där han låg i
sin säng, vinkade med handen och hviskade:
— Jo, för 40 år sedan eller så bytte jag klocka med Petter,
och det fattades inte mindre än tre hjul i den jag fick!
Så fort Sven sagt det där, blef det lif i Petter, och det rent
skälfde i honom, när han utfor:
— Och du lurade på mej en mä’ nysilfverboett, fast du svor
på, att dä’ var gammalt sölfver, din bedragare!
Vi rent förfasade oss allesammans och pastorn själf ropade
bestört:
— Och för den saken hafven I hatat och förföljt hvarandra
i fyrtio år!
— Ja, dä’ var själfva upprinnelsen, men ja’ förlåter honom
alltihop nu, bå’ klockebyte, processerna och att han hissade upp
Kajsa, hviskade Sven med döende stämma.
— Räck du också honom handen till försoning! lät pastorn
till Petter.
Och denne var just på väg fram till sängen för att ge
näfven åt den döende trätobrodern, när han kom att erinra sig
skavanken i sitt ben. Då vände han om.
— Klockebyte och allt det andra kan ja’ väl glömma, om
så är, men titta på mitt ben, pastorn! Ska’ja’ förlåta det också?
— Visst! Och framför allt just det!
Petter stod midt på golfvet och såg ömsom på Sven, ömsom
på sitt krokiga ben och visste inte hvad han skulle göra. När
han tittade åt Sven, tycktes det som han höll på att bli
medgörlig, men så fort han ögnade ner åt benet, fick han ett hårdt
och omedgörligt utseende.
Rätt som han så stod, började Sven att rossla och fäkta
med den ena armen, och vi sågo, att det led med honom. Då
kunde inte Petter hålla sig längre, utan han gick bort och tog
honom i näfven.
— Nå, må gå! Det får va’ slut med ovänskapen! lät han.
Och fast Sven just då höll på att glida bort ur lifvet, syntes det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
