Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag nämnde nyss namnet Georg Brändes, och
skall i detta samband med några ord beröra den
rol, Georg Brändes spelade för det litterära
omslaget på nittiotalet. När Verner von Heidenstam
förklarar, att han och hans eftersägare för länge
sedan slagit ihjäl åttiotalets ”idealism” —
citationstecknen äro Heidenstams — så vittnar detta om en
tämligen ohistorisk självöverskattning. Det var
icke Heidenstam, utan Georg Brändes, som gav
signalen att utrymma de under åttiotalet intagna
positionerna. Hösten 1889 var det som Georg
Brändes första gången förkunnade Nietzscheanismens
evangelium och samtidigt proklamerade
åttiotals-idéernas bankrutt: ”man tumler stadig med de
samme Lserdomme, visse Arvelighedsteorier, lidt
Darwinisme, lidt Kvinde-Emancipation, lidt
Lykke-moral, lidt Fritsenkeri, lidt Kultus av Folket”; det
vore på hög tid, menade Brändes, att lämna dessa
”idéer och idealer för genomsnittet och
medelmåttan”, och som det verkliga genier anstår, ”i Sserhed,
i Selvstsendighed, i Trods, i adelsveeldig
Eneraadig-hed” kultivera det egna jaget. Programmet var allt
för lockande för att icke vinna allmänna sympatier,
och när Brändes två år senare, i slutkapitlet till
”Det unga Tyskland” proklamerade sin politiska
och sociala nihilism under försäkran att dumheten
och lögnen voro de starkaste makterna i
samhällslivet och att därför nutidens bäste män dödat sitt
hopp om en bättre framtid så som man dödar en
sjuk nerv — då blev återtåget definitivt. När
Utkast och silhuetter. — 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
