Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelar i denna lyrik; och då man erinrar sig, att
sjukdomen redan för sjutton år sedan höll på att
bli skalden övermäktig, vill man gärna tro att
denna lek med döden ej varit ett tomt
tankeexperiment, utan framsprungit ur en av fysiologiska
vitalkänslor betingad grundstämning. Man får det
intrycket, att Levertin varit en av de diktare, för
vilka känslan av dödens närhet lagt en kristallklar
högtidsglans över tillvaron, en av dem, hos vilka
tron på livet förmält sig med livsångesten till en
poetiskt fruktbar resignation. Hans diktning, som
så gärna slösar med äppelblom och syrén, äger
aldrig något av den germanska lyrikens
konvaljedoft, men kring hans bästa vers står det en glans
lik solnedgångens skimmer kring en borgruin, och
arkitekturen är, om icke storartad, dock nobel och
genomförd. Hans ämnesval är i främsta rummet
den modärna romantikerns: människosjälens
aldrig tillfredsställda oändlighetslängtan, kärlekens
slitningar mellan lust och kval, mellan himmel och
hälvete, det evigt trista, att en själ alltid är allena,
visdomens fåfänglighet, den svunna ungdomens
bitterhet, åldrandets tragik och dödens visshet —
av sådana motiv har Levertin format sina bästa
dikter. Idékretsen är ju i och för sig varken ny
eller originell, men tack vare känslans intensitet
och skaldens rika, men alltid konkreta, man vore
frestad säga materialistiska bildspråk äga många
av dessa dikter en glöd och en färg, som ger dem
något av oförgänglighetens prägel. I varje fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
