Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nan han dog, var Kants ”Kritik der reinen
Ver-nuft”.
Detta krav på djupare sanning kunde Danielsson
aldrig uppge, och det var till en viss grad detta som
brakte honom i harnesk mot Sverges skönlitteratur
på åttio- och nittiotalet. Liksom han ringaktade
Verdandi för dess inskränkt borgerliga vyer, så
stod han även skeptisk mot de litterära
himlastor-mare, som på åttiotalet drogo i fäjd för den fria
tanken, den fria kärleken, det fria folket, den fria
personligheten, men som under kampen för dessa
härliga ting själva togo sig den friheten att icke
se att deras predikan på sin höjd kunde ha något
intresse för den tiondel av befolkningen, som var
ekonomiskt oberoende. Och när sedan Brändes
lyfte sitt pekfinger mot Nietzsche, fick man se, hur
hela den folkligt demokratiska stämningen var
som bortblåst ur den forna åttiotalslitteraturen, och
det unga Sverge förvandlat till en samling
intelligensaristokrater, som gå i kloster vid Gustav III:s
hov, eller slå på lutan i pigromantikens månsken.
Danielsson har i ”Zarathustra och hans apa”
träf-fande karaktäriserat denna åttiotalslitteratörernas
ryggradslöshet, som så illa harmoniserade med de
heroiska laterna vid starten; och när sedan
Heidenstam, vars lyrik och skönlitterära produktion
överhuvud Danielsson uppriktigt beundrade, på hösten
1897 bröt fram med sin olovligt naiva filippik mot
pressen som partibildaren och folkfördärv aren och
förklarade att ”i alla land över hela jorden existera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
