Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Abraham ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
BIBELNS MAN OCH KVINNOR.
honom. Där byggde Abraham ett altare,
lade ved i ordning och band sin son Isak
och lade honom på altaret ofvanpå veden
samt räckte ut sin hand och tog knifven
för att slakta sin son. Men då ropade
Herrens ängel till honom ifrån himmelen: Kom
icke din hand vid pilten och gör honom
intet, ty nu vet jag, att du fruktar Gud
och har icke skonat din egen son for min
skull. Och Abraham såg en vädur, som
fastnat med hornen i ett busksnår, och han
tog honom och offrade honom i sin sons
ställe. Och Herrens ängel ropade för andra
gången och sade: jag har svurit vid mig
själf, säger Herren, emedan du gjorde detta
och icke skonade din egen son, Bit jag skall
rikligen välsigna din säcl. och göra henne
mycket talrik såsom stjärnorna på himmelen
och såsom sanden på hafvets strand; och din
säd skall besitta sina fienders portar. Och
i din säd skola alla folk på jorden
välsignade varda, därför att du hörsammade min
röst, 1 Mos. 22: 1—18; 26: 3.
Då det led mot den tiden, att Israels
barn skulle bbfva förlossade ur träldomen i
Egypten, heter det, att Gud tänkte på sitt
förbund med Abraham, Isak och Jakob, 2
Mos. 2: 24. Och när Israel hade syndat,
bad Mose, såsom här förut är sagdt, till Gud,
att han skulle tänka på sina tjänare
Abraham, Isak och Jakob, åt hvilka han hade
svurit vid sig själf och lofvat, att han skulle
föröka deras säd såsom stjärnorna på
himmelen, 2 Mos. 32: 13. Då Herren
meddelade Mose, huru han skulle hemsöka
Israels barns synder, om de öfvergåfvo hans lag,
så tillade han: Men om deras oomskurna
hjärta ödmjukar sig och de då erkänna sina
synder, så vill jag ihågkomma mitt förbund
med Jakob och mitt förbund med Isak, och
äfven mitt förbund med Abraham vill jag
ihågkomma, 1 Mos. 26: 41, 42.
Mot slutet af sin lifstid samlade Mose
alla Israels barn och sade dem, att de alla
stodo inför Guds ansikte för att antaga
Herrens, sin Guds förpliktelse och förbund,
hvilka Herren på den dagen ville ingå med
dem, på det han skulle upphöja dem till
sitt folk och vara deras Gud, såsom han
hade tillsvurit deras fäder, Abraham, Isak
och Jakob, 5 Mos. 29: 10—15.
När Hasael, konungen i Syrien, hade
förtryckt Israel, blef Herren dem nådig,
förbarmade sig öfver dem och vände sig till
dem för sitt förbunds skull med Abraham,
Isak och Jakob, 2 Kon. 13: 22, 23. David
uppmanade på sin tid folket att ihågkomma
Herrens förbund, det ord som han hade
bu-dit tusende släkter, hvilket han upprättat
med Abraham, och hans ed till Isak,
fastställd för Jakob till en stadga, 1 Krön. 16:
15—22.
Om samma sak erinrar profeten Mika och
säger: Du skall bevisa Jakob trohet och
Abraham den nåd, som du har tillsvurit
våra fäder från forntids dagar, Mik. 7: 20.
När Maria fick veta, att hon skulle blifva
moder åt världens frälsare, sade hon: Gud
har antagit sig sin tjänare Israel för att
ihågkomma sin barmhärtighet — såsom han
har talat till våra fäder — mot Abraham
och hans säd till evig tid, Luk. 1: 54, 55.
Sakarias säger ock, att Gud ihågkommit
sitt heliga förbund, den ed han svurit vår
fader Abraham, Luk. 1: 72, 73. Denna
välsignelse öfver Abraham och hans säd,
till-lämpar Paulus på Kristus och världens
frälsning genom honom, Gal. 3: 14—16.
Petrus sade till judarne, att de voro barn af
det förbund, hvilket Gud gjorde med fäderna,
då han sade till Abraham: I din säd skola
alla släkter på jorden varda välsignade, Apg.
3: 25. Stefanus talar ock om, att Gud gaf
Abraham omskärelsens förbund, Apg. 7: 8.
Abraham trodde Gud. Han aktade icke
sin halfdöda kropp eller Saras halfdöda kved,
utan trodde, att han, som hade lofvat, var
ock mäktig att hålla det, Rom. 4: 19—21.
Genom tron vardt ban också lydig och
utgick ur sitt fädernesland utan att veta hvart
han skulle komma. Genom tron vistades
ban som främling i det land, som var
honom lofvad t såsom eget; och han ägde ej en
fotsbredd jord därinne, utan köpte för reda
penningar af landets inbyggare ett stycke
jord till begrafningsplats ät de sina, 1 Mos.
20: 1; 21: 34; 23! 1—20; 25: 10; 35: 27; 49:
29—32; 50: 12, 13; Ebr.’ll: 8—10. När
ban fick befallningen att offra Isak, vid
hvilken löftet var fästadt, så gick ban åstad
i tro och lydnad under hopp, att Gud kunde
uppväcka från de döda, 1 Mos. 22: 9—13;
Ebr. 11: 17—19; Jak. 2: 21—23. Denna
Abrahams lydnad och tro blef honom
räknad till rättfärdighet. Herrens apostlar prisa
honom på åtskilliga ställen för dessa
dygder, och Paulus kallar honom alla troendes
fader, 1 Mos. 15: 6; Rom. 4: 3, 11, 12; Gal.
3: 7—9.
Han kallas Guds tjänare. Herren
lofvade Isak, att han skulle välsigna hans säd
för sin tjänare Abrahams skull, 1 Mos. 26:
24; Ps. 105: 42. Aposteln Jakob säger ock,
att han vardt kallad Guds vän, Jak. 2: 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
