Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Abraham ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
BIBELNS MAN OCH KVINNOR.
honom, hvarför han hade handlat så, och
hvad han hade brutit honom emot, att han
skulle draga en så stor synd öfver honom
och hans rike. Du har, sade han till Abraham,
gjort gärningar emot mig, som icke bort göras.
Och Abraham svarade: Jag tänkte: På denna
ort finnes ingen gudsfruktan och man skall
slå mig ihjäl för min hustrus skull. Hon
är ock verkligen min syster, ty hon är min
faders dotter, fastän hon icke är min moders
dotter; hvarför hon ock kunde blifva min
hustru. Och då Gud bjöd mig vandra bort
från min faders hus, sade jag till henne:
Visa mig den godheten, hvart helst vi komma,
att du säger: Han är min broder. Och
Abimelek tog får och fäkreatur, tjänare och
tjänarinnor och gaf åt Abraham samt gaf
honom hans hustru igen och sade till
honom: Si, mitt land står dig öppet. Bosätt
dig hvar helst du för godt finner.
Och han gaf honom ett tusen
silfversik-lar — omkring 2,500 kr. — till godtgörelse
och upprättelse för det, som hade
vederfarits Sara. Och Abraham bad till Gud, och
Gud botade Abimelek och hans hustru och
hans tjänarinnor, så att de födde barn; ty
Gud hade tillyckt hvarje kved i Abimeleks
hus för Abrahams hustrus skull, 1 Mos. 20.
En kort tid därefter kom Abimelek, i
sällskap med sin härhöfvitsman Fikol, till
Abraham och sade sig se, att Gud var med
honom uti allt, hvad hon gjorde. Därför ville
han nu, att Abraham skulle svärja honom
en ed, att han icke skulle svika honom
eller hans barn, utan bevisa dem samma
välvilja, som Abimelek hade bevisat honom.
Och Abraham lofvade honom sin ed, men
förebrådde honom för en vattubrunn, som
hans tjänare hade med våld tillägnat sig.
Härtill genmälde Abimelek, att han aldrig
förut hört något därom eller visste, hvem
som vore den skyldige. Då tog Abraham
får och fäkreatur och gaf åt Abimelek; och
de ingingo båda förbund med hvarandra.
Och Abraham gaf honom sju lam till ett
vittnesbörd, att han hade gräft den af
tjänarne tagna brunnen, 1 Mos. 21: 22—30.
(Se härom närmare under Abimelek 1).
Herren syntes många gånger för
Abraham och uppenbarade sig för honom, 1 Mos.
12: 7; 15: 1; 17: 1; 2 Mos. 6: 3; Apg. 7: 2,
3. Vid den underbara uppenbarelsen före
Sodoms och Gomorras ödeläggelse, då
Herren hade två änglar med sig, gästade de
alla tre hos Abraham.
Och han bjöd dem hvila sig och gaf dem
vatten, att därmed två sina fötter. Och Sara
bakade kakor och Abraham lät slakta och
tillreda en späd kalf åt dem och bar fram
tillika med smör och mjölk, och de åto. Och
när Herren hade talat med Abraham därom,
att Sara skulle föda honom en son, stodo
de upp och vände sig åt Sodom, och
Abraham följde dem till vägs. Och männen vände
sig bort och gingo mot Sodom, men
Abraham stod ännu kvar inför Herren. Och när
Herren hade talat till slut med Abraham
gick han bort, och Abraham vände tillbaka
till sist hem, 1 Mos. 18.
Abraham var ganska rik på boskap,
silfver och guld. Och Lot, som for med
honom ända till dess han hade varit nere i
Egypten för den omnämda hungersnödens
skull, hade också får och fäkreatur och tält.
Och emedan landet iclce förmådde bära dem,
och deras egendom var så stor, kunde de icke
längre bo tillsammans. Och det blef en tvist
emellan herdarne öfver Abrahams och
her-dame öfver Lots boskap. Men Abraham
sade till Lot, att det icke fick vara
oenighet emellan dem eller deras herdar, då de
ju voro fränder. Och han föreslog, att de
skulle skiljas och gaf åt Lot att välja, hvar
helst i landet han ville gå, samt förklarade
sig villig att gå åt motsatt håll. Och Lot
utvalde åt sig hela Jordanslätten och drog
österut. Och de skildes så, att Abraham
bosatte sig i Kanans land, och Lot i
städerna på Jordanslätten; och han uppslog
sina tält in emot Sodom, 1 Mos. 13: 1—12.
När Abrahams äldste tjänare kom till
Rebeckas hem sade han: Jag är Abrahams
tjänare. Och Herren har rikligen välsignat
min herre, så att han har blifvit en rik man,
och han har gifvit honom får och fäkreatur,
silfver och guld, tjänare och tjänarinnor,
kameler och åsnor. Och tjänaren hade med
sig näsring och armringar och smycken af
guld och smycken af silfver och kläder att
gifva Rebecka, och dyrbara skänker åt
hennes broder och moder, hvilket allt vittnar
om Abrahams rikedom, 1 Mos. 24: 22, 34,
35, 53. Med hänsyn till, att den tidens
tjänare voro slafvar, d. v. s. med hela sin
person tillhörde husbonden, var det ock en
egendom af högt värde, att Abraham ägde
så stort antal pålitliga hemfödda tjänare, 1
Mos. 14: 14.
Efter Abrahams och Lots skilsmässa
uppstod ett krig emellan Kedor-Laomer och de
konungar, som voro med honom, och
konungarna i Sodom och Gomorra m. fi. Och
Kedor-Laomer och de, som voro med honom,
segrade. Och då de drogo sina färde, togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
