Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Ben-Hur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 BIBELNS WÄN OCII KVINNOR.
Ben-Hup, en annan af Saloirtos fogdar,
med samma skyldighet, som den föregående.
Han hade sitt distrikt i Efraims bergstrakt,
1 Kon. 4: 8.,
Beninu, en levit, en af dem, som satte
signet under det af Nehemia uppsatta
skriftliga förbundet, Neh. 10: 12 Namnet
betyder: Våra barn (Stora kyrkobibeln).
Benjamin 1. Den tolfte och sista af
Jakobs söner. Han föddes honom af Rakel,
hans andra hustru, på vägen mellan Betel
och Efrat eller Betlehem under resan från
Labans hus i Mesopotamien till Kanans land.
Rakel dog strax efter hans födelse och gaf
honom i själfva dödsstunden namnet Benoni,
min smärtas son, men Jakob kallade honom
Benjamin, under hvilket namn han ock
sedan alltid omtalas, 1 Mos. 35: 16—18, 24;
46: 19; 2 Mos. 1: 3; 1 Krön. 2: 2. Efter
omnämnandet af Benjamins födelse talar den
bibliska historien icke vidare om honom, förrän
vid tiden för den svåra hungersnöd, under
hvilken Jakob sände tio af sina söner till
Egypten för att köpa säd. Jakob sände då icke
med Benjamin, ty han fruktade, att någon
olycka kunde drabba honom. Säkert hade
Jakob härvid i minnet, huru Josef, redan
innan Benjamin blifvit född, efter hans
förmenande vådligen omkommit. Josef,
Benjamins broder, var då redan störste mannen
i Egypten, näst konungen själf; och hans
bröder kände vid sammanträffandet icke igen
honom. Men Josef, som ville pröfva sina
bröder, befallde dem att föra dit äfven sin
yngste broder, om han eljes skulle tro, att de
voro redliga män. Och Josef behöll hos sig
Simeon såsom gisslan, och de öfriga nio lät han
fara hem till sin fader med säden och för
att hämta Benjamin. Men när de kommo
hem och meddelade sin fader Josefs begäran,
ville han icke tillstädja, att Benjamin skulle
få fara med ned till Egypten, oaktadt Ruben
förklarade sig villig att lämna sina två söner
såsom borgen för, att de skulle föra honom
hem igen. Men då hungersnöden blef stor,
och bröderna icke ville resa tillbaka till
Egypten för sädesuppköp med mindre de
fingo Benjamin med sig, och då Juda tog
på sitt ansvar att föra honom hem igen, sä
tillät Jakob slutligen, att han fick resa
med sina bröder till Egypten. När Josef
fick se Benjamin, utropade han: Gud vare
dig nådig, min son! Och Josef, hvilkens
hjärta upprördes af kärlek till sin broder,
gick in i sin kammare och grät. ’Och han
gjorde en måltid för sina bröder, och lät
därvid bära fram fem gånger så mycket för
Benjamin, som för hvardera af de andra.
Då de skulle resa hem, lät Josef
hem-ligen lägga sin silfverbägare öfverst i
Benjamins säck. Men då de hade kommit ett
litet stycke utom staden, sände han efter
dem och lät undersöka deras säckar. Och
då bägaren blef funnen i Benjamins säck,
förklarade Josef, att, emedan de hade stulit
hans bägare, Benjamin skulle stanna kvar
och blifva hans träl, men de öfriga skulle
få resa hem till sin fader. Men då bröderna
häröfver blefvo mycket bedröfvade, och Juda
erbjöd sig att stanna kvar och blifva hans
träl i Benjamins ställe, gaf Josef sig
tillkänna för dem, sägande: Jag är Josef;
lefver min fader ännu? Och han föll
Benjamin, sin broder, om halsen, och grät; och
Benjamin grät vid hans hals. Och de foro
hem till sin fader och berättade, att Josef
lefde och att det var ban, som hade sålt
dem säden. Därjämte medförde de
hälsning från såväl Josef som Farao, att de
alla skulle resa ned och bosätta sig i
Egyptens land och där få sitt uppehälle under
den svåra tid, som var för handen. Och
när de foro hem, gaf Josef åt dem alla
kläder till ombyte; men åt Benjamin gaf
han fem omgångar kläder och trehundra
silfversiklar (omkring 700 kronor). Men då
Jakob fick höra, att Josef ännu lefde, vardt
han glad, och de gjorde sig alla redo och
foro ned till Egypten och bosatte sig där,
1 Mos. 42: 1—47: 12; Apg. 7: 12—15.
Uppgifterna om Benjamins söner äro
hvarandra något stridiga. I 1 Mos. 46: 21 säges
han hafva tio söner: Bela, Beker, Asbel,
Gera, Naaman, Ehi, Ros, Muppim,
Hup-pim och Ard. I 4 Mos. 26: 38—41 nämnes
däremot endast fem söner, och de heta där
Bela, Asbel, Ahiram, Sefufam och Hufam.
Ard och Naaman säges där vara Belas söner,
och sannolikt äro de att betrakta som desamma
personer, hvilka å förstnämnda ställe räknas
med bland Benjamins söner. I 1 Krön. 7: 6
talas om tre Benjamins söner: Bela, Beker
och Jediael, och i 1 Krön. 8: 1, 2 äro ånyo
fem uppräknade: Bela, Asbel, Ahrah, Noha
och Rafa, hvarjämte i samma kapitels 3 vers
talas om en Gera, Belas son. Dessa olika
uppgifter bero sålunda tydligen därpå, att
somligstädes Benjamins sonsöner nämnas som
hans egna söner.
Då Jakob, innan han afsomnade,
välsignade sina barn, uttalade han följande ord
öfver Benjamin: Benjamin är en glupande ulf;
om morgonen äter han rof, och om aftonen
skiftar han byte, 1 Mos. 49: 27. Och Mose
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
