Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Israel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBELNS MA.N OCH KVINNOR.
177
en gång kom hem ifrån marken, var trött
och hungrig, hade Jakob kokat mat af
lins, och Esau bad Jakob, att denne måtte
gifva honom något af sin mat. Men Jakob
ville då, att Esau skulle sälja honom sin
förstfödslorätt. Esau föraktade sin
först-födslorätt och sålde den med ed och
förpliktelse åt Jakob för en enda måltid. Denna
handling lägger författaren till Ebreerbrefvet
såsom grund till förmaningen att icke sälja
det himmelska arfvet för jordiska egodelar.
När Isak blef gammal och hans ögons syn
försvagad, talade han med sin son Esau och
sade, att denne skulle gå ut i marken och
jaga villebråd, och laga en rätt, sådan som
Isak ville hafva den, samt bära den till
honom, att han måtte äta däraf och
välsigna honom, föri än han doge. Men
Rebecka, som hörde Isaks tal och ville hafva
faderns välsignelse åt Jakob, sände denne
till hjorden att hämta åt henne två vackra
killingar, att hon måtte däraf laga en rätt,
hvilken Jakob skulle bära till sin fader och
så få välsignelsen i stället för sin broder
Esau. Men Jakob räddes, att fadern skulle
kunna upptäcka listen, och fruktade att på
det sättet draga öfver sig förbannelse i
stället för välsignelse. Men modern var bestämd
och sade, att, om så skedde, skulle
förbannelsen drabba henne. Jakob gick då och
hämtade killingarna, och modern lagade
däraf en smaklig rätt. Hon tog därefter
Esaus högtidskläder och klädde dem på
Jakob. Emedan Esau var luden men Jakob
slät, tog Rebecka skinnet af killingarna och
beklädde därmed Jakobs händer och det släta
på hans hals. Isak tyckte sig vid sonens
ankomst höra Jakobs röst, men när han tog
på hans händer och kände lukten af Esaus
kläder, trodde han, att det var Esau,
välsignade honom, satte honom till herre öfver
hans bröder och sade, att den vore
förbannad, som förbannade honom, men att den,
som välsignade honom, skulle själf varda
välsignad. När emellertid Jakob hade gått
ut ifrån sin fader, kom äfven Esau, och
bedrägeriet vardt upptäckt. När nu äfven
Esau ville blifva välsignad, sade fadern till
honom, att hans broder hade kommit med
list och tagit hans välsignelse samt tillade:
Välsignad skall han ock förblifva. Och
fastän Esau ropade och grät och ville hafva
välsignelsen, så fann ban icke rum för
sinnesändring hos fadern. Han fick icke
någon annan välsignelse än endast den, att
han skulle lefva af sitt svärd; och när han
satte sig till motvärn, skulle han kasta sin
Roslund,, Bibelns Män och Kvinnor.
broders ok af sin bals. Esau blef nu hätsk
emot Jakob, och han sade: Heter ban icke
J akob ? Han har ock nu två gånger
bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit,
och se, nu har han ock tagit min
välsig-signelse. Esau beslöt därför, att när fadern
blefve död, skulle han dräpa sin broder
Jakob. Men Esaus uppsåt kom till
Rebeckas kännedom. Hon kallade därför
Jakob till sig och bad honom, att han måtte
fly till Haran till sin morbroder Laban och
stanna där, tills Esaus vrede finge lägga sig.
Rebecka föregaf för Isak, att hon vore rädd,
att Jakob kanske toge sig hustru af Kanans
döttrar, såsom Esau hade gjort. För att
förekomma detta vore det godt att skicka
honom till Labans hus. Isak kallade nu
Jakob till sig, välsignade honom och sände
honom till Mesopotamien, att han skulle
taga sig hustru bland Labans, sin
morbroders, döttrar. Emellertid hade Gud själf
så beslutat, att Jakob skulle hafva både
förstfödslorätten och välsignelsen. Ty
förlän barnen voro födda, och de hvarken hade
gjort godt eller ondt, vardt det sagdt: Den
äldre skall tjäna den yngre. Och Herren
sade: Var icke Esau Jakobs broder?
Likväl älskade jag Jakob, men jag hatade Esau,
1 Mos. 25: 27—34; 27: 1—28: 7; 25: 23;
Os. 12: 12; Mal. 1: 2; Rom. 9:10—13; Ebr.
11: 20; 12: 16, 17.
När Jakob drog åstad till Haran, kom han
till ett ställe, där han dröjde öfver natten.
Han tog då en sten till hufvudgärd och lade
sig så att sofva. Nu drömde han, och i
drömmen såg han en stege, som stod på marken,
och hvars spets räckte upp till himmelen;
och Guds änglar stego därpå upp och ned.
Herren stod öfverst på stegen och sade, att
den jord, hvarpå Jakob låge, skulle han gifva
åt honom och hans säd. Hans säd skulle
varda såsom stoftet på jorden och utbreda
sig åt alla fyra väderstrecken; och i hans
säd skulle alla släkter på jorden varda
välsignade. Herren skulle återföra honom till
det landet igen och göra honom hvad ban
hade sagt. När nu Jakob vaknade af
sömnen, utbrast han: Visserligen är Herren på
detta rum, och jag visste det icke. Huru
heligt är icke detta rum! Här bor
visserligen Gud, och här är himmelens port. Och
Jakob gjorde ett löfte åt Gud, att om han ville
vara med honom och göra hans väg
lyckosam samt föra honom åter till hans faders
I hus, så skulle han vara hans Gud, och af
allt hvad Gud gåfve honom, ville han gifva
| tiondedelen igen. Herren kallade sig därför
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
