Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Israel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179 BIBELNS WÄN OCII KVINNOR.
den skulle komma att föda strimmiga,
fläckiga och prickiga lamm. Han fick nämligen
se, att de hanar, som betäckte fåren, hade
nämnda färger. Men när parningstiden kom,
och de starkare djuren parade sig, tog
Jakob käppar, hvilka ban genom barkning
hade gjort randiga, ställde dessa i hoarna
framför fåren, där dessa kommo för att
dricka. Och djuren parade sig utmed
käpparna och födde strimmiga, fläckiga och
brokiga foster. När de svaga djuren
parade sig, ställde han icke ut käpparna; de
svaga lammen blefvo sålunda Labans och
de starka Jakobs. Emellertid förändrade
Laban Jakobs lön tio gånger i fråga om
fårens och getternas färg. Men Gud
tillstadde honom icke att göra Jakob något
ondt, utan när Laban sade, att de
strimmiga skulle varda Jakobs, så bar hjorden
strimmiga, och när han sade, att de brokiga
skulle varda Jakobs, så bar hjorden brokiga.
Jakob tjänade Laban i tjugu år: fjorton år
för hans döttrar och sex år för lön af
hjorden. Han förkofrade sig mer och mer och
fick boskap i mängd, tjänarinnor och
tjänare, kameler och åsnor.
Jakob märkte nu, att både Laban och hans
söner afundades honom hans rikedom; och
sönerna påstodo, att Jakob hade samlat sig
allt detta af det, som tillhörde deras fader.
Jakob kallade därför sina hustrur och
meddelade dem, att Gud sagt honom, att han
skulle stå upp och fara ut ifrån Mesopotamien
och vända tillbaka till sin födelsebygd igen.
Dessa svarade honom då, att han borde
göra allt hvad Gud sagt honom. Medan
sålunda Laban var borta för att klippa sina
får, tog Jakob allt sitt med hustrur och
barn, stal sig ifrån Laban och flydde för
att fara till sin fader Isak i Kanans land.
När Laban fick höra, att Jakob hade flytt,
tog han sina fränder, satte efter honom sju
dagsleder och upphann honom vid Gileads
berg. Men Gud sade till Laban i en dröm
om natten, att denne skulle taga sig till
vara, att han icke talade till Jakob annat
än godt. Laban förebrådde nu Jakob, att
han hade flytt ifrån honom på detta sätt;
annars kunde, han ledsagat honom på vägen
med fröjd och med musik. Nu hade han
visst, makt att göra honom ondt, men
Herren hade sagt, att han icke skulle göra det.
Och nu, tillade han, må du gärna fara, då
du längtar så mycket till din faders hus.
Men Rakel hade, Jakob ovetande, stulit sin
faders husgudar; dessa ville nu Laban hafva
igen. Jakob sade därför, att Laban måtte
gärna taga allt hvad han fann, som hörde
honom till, och att den, hos hvilken hans
gudar funnes, den skulle icke få lefva. När
Laban kom i Rakels tält, hade denna lagt
hu sgudarna i sittstolen på kamelens rygg
och satt sig själf ofvanpå dem. Hon bad
nu sin fader ursäkta henne, att hon icke
kunde stiga upp för honom, emedan det var
med henne på kvinnors vis. Då Laban icke
fann något stulet hos Jakob, for denne rätt
hårdt ut emot honom. Men Laban höll sig
lugn och begärde, att de skulle göra förbund
med hvarandra. De ingingo då förbund,
att de aldrig skulle gå emot hvarandra i ond
afsikt, och att Jakob icke skulle taga sig
flere hustrur utöfver dem, han nu hade.
Sedan åto de och blefvo på berget öfver
natten. Om morgonen stod Laban bittida
upp, kysste sina barn och sina döttrar,
välsignade dem och for sina färde till sin ort
igen, 1 Mos. 30: 25—31: 1—55.
Jakob fortsatte därefter sin väg, och ett
helt läger af Herrens änglar mötte
honom på vägen. Jakob sände då bud in i
Seirs land till sin broder Esau, att denne
icke måtte vara vred på honom för hvad
som förut skett. Buden kommo snart igen
och sade Jakob, att Esau komme honom
till mötes med fyrahundra män. Jakob blef
då mycket förskräckt, delade allt sitt folk
och all sin boskap i två läger, på det att,
om Esau komme till det ena lägret och
sloge det, det andra dock måtte undkomma.
Morgonen därpå delade han sin boskap i
små hjordar, sände dem i väg jämte
tjänarna och sade till desse, att, om Esau mötte
dem och frågade, hvem dessa hjordarna
tillhörde, de skulle säga, att de tillhörde
Jakob, men att de vore sända till en skänk
åt Esau. Jakob tänkte, att med dessa
skänker försona sin broder Esau. Men då
Jakob hade sändt dessa åstad och fört allt
sitt öfver älfven vid Jabboks vad, blef han
lämnad ensam kvar. Herrens ängel kom
nu i en mans skepnad till Jakob och
brottades med honom, till dess morgonrodnaden
gick upp. Och då ängeln såg, att han icke
kunde öfvervinna Jakob, slog han honom
på höftpannau; och Jakobs höftpanna
vrickades, under det han brottades med honom.
Ängeln sade sedan till Jakob, att denne
skulle låta honom gå, emedan
morgonrodnaden redan visade sig. Men Jakob
svarade : Jag släpper dig icke, med mindre du
välsignar mig. Ängeln frågade då Jakob
efter hans namn, och då denne nämnde det,
sade ängeln: Du skall icke mer heta Jakob,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
