Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J - Juda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordan har sin ända, och gick så ända upp
emot Hinnoms sons dal, söder om Jerusalem,
och vidare upp mot spetsen af det berg,
som ligger framför Hinnomsdalen väster ut,
1 norra ändan af Refaeerdalen. Därifrån
gick den ända fram till Kirjat-Jearim, vred
sig så väster ut till Seirs berg och därifrån
till hafvet. Och gränsen väster ut blef det
stora hafvet, Jos. 15: 1—12. Detta land
kallas än endast med namnet Juda, än
Judas land och än Judas område. Äfven
nämnes där Judas bergstrakt, Judas öken och
Judas städer. Folket, som härstammar ifrån
Juda, kallas äfven Juda, Judas barn, Judas
stam, Judas barns stam, Judas släkter,
Judas barns släkter o. s. v. Och då riket
blef deladt i två, kom det rike, som
bestod af Judas och Benjamins stammar
äfven att heta Juda och Judas rike o. s. v.,
2 Mos. 31: 2; 35: 30; 38: 22; 4 Mos. I 7,
26, 27; 2: 3, 9; 7: 12; 10: 14; 13: 7; 26: 19
—22; 34: 19; 5 Mos. 27: 12; 34: 2; Jos. 7:
1, 16—18; 14: 6; 15: 1, 12, 13, 20, 21, 63;
18: 5, 11, 14; 19: 1, 9; 20: 7; 21: 4, 9, 11;
Dom. 1: 3, 4, 9, 16—19; 10: 9; 17: 7; 1
Sam. 15: 4; 22: 5; 2 Sam. 2: 1, 4, 7, 10,
11; 19: 40—43; 20: 2, 4, 5; 1 Kon. 12: 20
—23; 1 Krön. 2: 10; 4: 27; 9: 3; 12: 16, 24;
13: 6; 21: 5; 27: 18; 2 Krön. 11: 10, 23; 14:
S; 15: 2, 8, 9; 17: 2; 25: 5; 31: 1, 6; 34: 9;
Esra 1: 5; 4; 1; Neh. 11: 4, 25, 36; 12: 31;
Ps. 63: 1; Jer. 51: 59; Ebr. 7: 14; Uppb. 5:
5; 7: 5.
När Israel åter igen får sitt land, då
skall äfven Judas stam hafva en
landsträcka ifrån öster till väster emellan
Rubens land och det landet, som skall vara
afskildt för helgedomen, Hes. 48: 7; 8, 22.
Och när staden Jerusalem blir uppbyggd
igen, skall på dess norra sida vara en port,
som skall kallas Judas port, v. 31 (Uppb.
21: 12). I Nya Testamentet slutar namnet
med bokstafven s. Namnet betyder:
Bekännare, bekännelse (Stora kyrkobibeln); tack
(Kongl. Bibelkommissionen); tacksägelse
(Josef us); prisad (Fjellstedt); lof och pris
(Melin).
Juda 2. En levit i Esras tid bland dem,
som hade hemfört utländska kvinnor, Esra
10: 23. Han hade dragit upp med
Serub-babel ur fångenskapen i Babel och var
troligen en af dem, som tjänstgjorde vid
lof-sången, då Jerusalemsmuren invigdes, Neh.
12: 8, 34.
Juda 3. En befälhafvare bland de
ben-jaminiter, hvilka bosatte sig i Jerusalem
efter befrielsen från fångenskapen i Babel.
Hans fader hette Hassenua (Hassenua 2),
Neh. 11: 9.
Juda 4. En man af prästernas barn i
Israel i Nehemias tid, som var med och
spelade på Davids sånginstrumenter, då
Jerusalemsmuren invigdes, Neh. 12: 36.
Judas 1. En af de tolf, hvilka Jesus
utvalde att vara hans apostlar, och hvilka han
redan under sin lefnad på jorden utsände
att predika. Han gaf dem ock makt att
böta sjukdomar, utdrifva onda andar och
uppväcka döda, Matt. 10: 1—4: 26: 14, 47;
Mark. 3: 13—19; 14: 10, 43; Luk. 6: 12—
16; 22: 3, 47; Joh. 6: 70,- 71; 12: 4. Under
det att Judas tillsamman med de öfriga
lärjungarne vandrade med Jesus, hade han om
händer deras gemensamma kassa. Och då
en kvinna vid ett tillfälle bröt sönder ett
alabasterkärl och smorde Jesus med
smörjeisen, klandrade Judas henne därför och
sade, att man hade hellre bort sälja det och
gifva penningarna åt de fattiga. Men Jesus
tillrättavisade Judas och tog kvinnan i
försvar. Och när Johannes skrifver sitt
evangelium, anmärker ban därvid, att Judas sade
icke detta, därför att han lät sig vårda om
de fattiga, utan emedan han var en tjuf och
hade pungen och tog det som lades däri,
Joh. 12: 1—8. Jesus hade redan förut vid
ett tillfälle sagt till apostlarne om Judas,
att han hade utvalt dessa tolf, men en af
dem var en djäfvul, Joh. 6: 70, 71. När
öfversteprästerna, som ville döda Jesus, icke
visste, huru de skulle kunna gripa honom,
emedan de fruktade för upplopp bland
folket, gick Judas till dem och öfverenskom
med dem att mot trettio silfverpenningar,
utan buller, öfverlämna honom i deras
händer. Och när han hade varit hos prästerna,
gick han åter till Jesus och lärjungarne
samt satte sig tillsamman med desse för att
äta påskalammet. Då Jesus vid detta
tillfälle sade, att en af dem skulle förråda
honom, frågade äfven Judas: Icke är det väl
jag? Sedan gick han åter till
öfversteprästerna och fick en hel skara af dessas
tjänare, jämte krigsfolk, med sig för att i
Getsemane uppsöka Jesus och gripa honom.
Äfven denna gång kom han så, som hade
han ännu varit Jesu förtroligaste vän, och
gick fram och kysste honom. Men just denna
kyss var det öfverenskomna tecknet, hvarmed
han skulle utvisa för fienderna, hvem som
var Jesus, Matt. 10: 4; 26: 14—25, 47—50;
Mark. 3: 19; 14: 10, 11, 17—21, 43—46;
Luk. 6: 16; 22: 1—6, 47, 48; Joh. 13: 2,
21—29; 18: 1—9. Lukas säger, att satan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
