Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Mose ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19; 4 Mos. 9: 1—5; 5 Mos. 29: 1—3; Jos. 24:
4—7; 1 Sam. 12: 6—8; 2 Kon. 23: 21—23;
2 Krön. 30: 1—5; 35: 1—6; Neh. 9: 9—11;
Ps. 105: 23—39; 106: 7—12; Es, 63: 11—
14; Mik. 6: 3, 4; Matt. 22: 29—33; Mark. 12:
24—27; Luk. 20: 34—38; Apg. 7: 30—36;
1- Kor. 5: 7, 8; 10: 1, 2; 2 Tim. 3: 8; Ebr.
.3: 16; 11: 28, 29.
Sedan de nu hade kommit öfver Röda
hafvet, förde Mose dem icke genaste vägen
in i Kanans land. Herren var själf folkets
både ledsagare och vägvisare. Han bodde
med sitt folk i en eldstod om natten för att
lysa dem och i en molnstod om dagen för
att skydda dem mot hettan. Efter denna
eld- och molnstod förde Mose folket. När
molnstoden höjde sig, gingo de, och när den
sänkte sig, stannade de. Och så länge
molnstoden var stilla, blefvo de stilla, och hvart
den gick, därefter vandrade de. På detta
sätt vandrade de fram och åter, hit och dit
i Sinais Öken i fyratio år, till dess alla de
män, som voro tjugu år och därutöfver, då
de gingo genom Röda hafvet, blefvo döda,
med undantag af två män, Josua och Kaleb,
hvilka hade förblifvit Herren trogna, då
Mose hade sändt dem jämte tio andra som
spejare in i Kanans land.
Till följd af öknens besvärligheter reste
folket sig ofta upp och knorrade emot Mose
och sade, att han hade bedragit dem, då
han hade sagt, att han skulle föra dem
till ett godt land, och de sade, att det
hade varit dem mycket bättre att stanna
kvar i Egypten till sin död, än att
vandra i denna öken, där det fanns hvarken
vatten eller bröd. Ja det gick så långt, att
de föreslogo att välja sig en annan anförare
och vända tillbaka till Egypten igen. Men
icke endast för öknens besvärlighet
knorrade de, utan stundom reste de sig upp
emot honom, och det till och med hans
närmaste anhöriga, och sade, att han hade
för stora anspråk och upphäfde sig öfver
dem; de kunde vara så goda som han. Så
ställde ock hans kusin, Korah, till ett
formligt uppror emot honom. Och en annan
gång knorrade hans egna syskon, Mirjam
och Aron, emot honom. Men Herren, som
själf hade utkorat Mose, stod också själf
som hans försvarare och tuktade folket med
hårda straffdomar, så att de mest upproriske
förgingos, och det öfriga folket ödmjukade
sig åter.
En gång lät Gud brännande ormar bita
folket, så att många ibland dem blefvo
döda. När då folket ödmjukade sig och
erkände sin synd, så lät Herren Mose
förfärdiga en orm af koppar och uppresa den
på en stång, att hvar och en, som var
biten men såg på den ormen, skulle ingen
skada lida af ormbettet. Denna tilldragelse
anför Jesus med tillämpning på sig och
säger, att så måste han blifva upphöjd, på
det att hvar och en som tror på honom
icke må förgås utan hafva evigt lif.
När Korah hade gjort uppror, öppnade
först jorden sig och uppslukade de värsta.
Sedan härjade en eld i lägret och förgjorde
många tusen. En gång sade Herren sig vilja
förgöra hela folket och göra Mose till
stamfader för ett nytt släkte, emedan de voro
så syndiga och upproriska. Men Mose, som
var en vida saktmodigare man än alla andra
människor på jorden, ville icke emottaga
denna ära, ty han var en trogen tjänare
öfver hela Herrens hus, och sökte endast
Herrens ära och folkets väl. Ja, han stod som
en trogen förebedjare för folket inför Gud,
på samma gång ban var den, genom
hvilken Gud ledde folket. I detta var han en
förebild till Kristus såsom nya förbundets
medlare. Han kastade sig ner inför Gud
och frågade, hvar hans stora namn blefve,
om han förgjorde folket. Då skulle
hedningarne, när de fingo veta det, säga: Han
förde sitt folk ur Egypten, men förmådde
icke föra dem in i Kanans land, därför
förgjorde han dem i öknen. Ja, han tillade,
att Gud hellre måtte utskrapa hans namn
ur sin bok, än att han skulle förgöra folket.
Till öknens besvärligheter hörde äfven det,
hvilket väl kanske var det svåraste och
hvilket redan nämndt är, att där intet fanns
till mat och att det var mycket ondt om
vatten. Men till mat fingo de från
himmelen nedkommet bröd, som kallades manna,
små runda frön, liknande korianderfrö, och
liggande hvarje morgon som rimfrost på
marken. Därom säga judarna till Jesus, att
Mose gaf dem bröd ifrån himmelen, hvarför
de kunde tro på honom, men att Jesus inga
tecken gjorde, som motsvarade detta. Men
Jesus svarade dem, att Mose icke hade
gifvit dem brödet från himmelen, ty de, som
åto af det brödet, dogo, men han var själf
brödet från himmelen; och de som åto däraf
skulle icke dö. När de ledo af vattenbrist,
fick Mose slå med sin staf på klippan, och
där utgick vatten så att de fingo
tillräckligt att dricka. Paulus säger, att de drucko
ur en andlig klippa $om medföljde dem,
hvilken klippa var Kristus, 2 Mos. 15: 22
—25, 27; 16: 1—17: 7; 19: 1, 2; 32: 25—35;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
