Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Mose ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att Israels barn icke kunde se däruppå, utan
han måste hänga ett täckelse för ansiktet, då
han framträdde för folket; men då ban gick
till Herren lade han täckelset af sig. Härom
säger Paulus, att evangelii förkunnare icke
göra som Mose: hänga ett täckelse för
ansiktet. Men han säger ock, att så länge
som Israels barn icke vilja omvända sig,
hänger ett täckelse för deras hjärtan, när de
läsa lagen. Det är äfven med anspelning
därpå, han säger, att de som skåda på
Kristus med aftäckt anlete, förvandlas till hans
likhet, 2 Mos. 34: 29—35; 2 Kor. 3: 7—18.
Mose har vid något tillfälle sändt sin hustru
och sina barn tillbaka till sin svärfader.
Men då svärfadern hörde, att det gick Mose
väl, kom han till honom i öknen,
medförande till honom hans hustru och barn.
Och när han såg, att Mose ensam dömde
folket, sade han till honom, att det blefve
lättare för både honom och folket, om han
utsåge några redliga och gudfruktiga män,
som blefve honom behjälpliga däruti. Dessa
skulle då döma i de ringare sakerna, och
endast med de kinkigaste ärendena skulle man
gå till Mose. Och Mose gjorde, som hans
svärfader hade sagt, och utsåg dugliga män,
hvilka han satte till förmän öfver tusen,
öfver hundra, öfver femtio och öfver tio. En
annan gång, då Israels barn knorrade och
Mose klagade inför Herren, att det blefve
honom för tungt att dragas med detta fol-1
ket, sade Herren till honom, att han skulle |
samla sjuttio af Israels äldste och
tillsynings-män och taga med sig till
församlingshyddan, så skulle Herren stiga ned och taga
en del af den ande, som var öfver Mose,
och lägga öfver dem, att de måtte jämte
honom bära bördan af folket, 2 Mos. 18: 1
—27; 4 Mos. 11: 10—30; 5 Mos. 1: 9—18.
Medan folket ännu vari Sinais öken, innan
det ännu hade gått in i Kanans land,
började det att föra strid emot hednafolken
under Mose hand och besegra dessa. Och
när de hade haft spejare inne i landet,
knorrat men ångrat sig igen, så drogo de ånyo
åstad, men hvarken förbundsarken eller Mose
drogo då med. Mose sade dem, att de icke
skulle draga åstad, ty Herren vore icke med
dem. Och då drogo amalekiterna och
ka-naneerna emot dem och slogo dem, och
Israels barn måste fly, 4 Mos. 14: 39—45; 5
Mos. 1: 41—46. En gång dessförinnan hade
Amalek kommit för att strida emot Israel.
Och då hade Mose befallt sin tjänare Josua
att taga manskap med sig och gå åstad och
upptaga striden emot honom, medan Mose
själf gick upp på ett berg med Guds staf i
sin hand för att bedja. Och så länge Mose
höll sin hand uppe, rådde Israel, men då
han lät sin hand sjunka, rådde Amalek. Då
togo Aron och Hur, som också voro med
Mose på berget, en sten och lade under
honom och höllo under hans händer, hvar på
sin sida, så att hans händer blefvo stadiga,
till dess solen gick ned. Och Josua
nedslog Amalek och hans folk med svärdsegg.
Denna seger öfver Amalek skulle
upptecknas till åminnelse och blifva Josua ett
tecken för framtiden, att Herren ville i grund
utrota Amaleks minne, 2 Mos. 17: 8—16;
5 Mos. 25: 17—19; 1 Sam. 15: 2.
Mose skickade bud till konungen i Edom
och bad, att få tåga genom hans land. Han
sade sig endast vilja hafva fritt genomtåg och
därvid följa de allmänna vägarne, och om
de drucko något af edomeernas vatten, så
skulle de betala det. Men Edoms konung
tillstadde dem icke deras begäran, utan han
drog ut emot dem med mycket folk och
med stark hand. Men Israel upptog icke
striden emot honom utan drog sig
beskedligt undan, 4 Mos. 20: 14—21; Dom. 11:
17. Konungen i Arad, en kananeer, som
bodde i sydlandet, drog, när han fick höra,
att Israel var i antågande, ut till strids
emot dem och bortförde några af dem i
fångenskap. Men Israels barn lofvade Herren
ett löfte, att om han ville gifva det folket i
deras hand, så skulle de gifva deras städer
till spillo. Och Herren hörde dem och gaf
dem i deras hand; och de gåfvo dem och
deras städer till spillo, 4 Mos. 21: 1—3; 33: 40.
Och Israels barn sände bud till Sihon,
amoreernas konung, och bådo, att de måtte
få draga igenom hans land. De begärde
endast att få vandra stora vägen och
lofvade att icke göra dem någon skada. Men
äfven denne nekade dem att tåga igenom
sitt land och gick ut emot dem med allt
sitt folk. Men emot honom upptog Israels
barn striden. Och de slogo amoreerna och
intogo deras städer, och Israels barn
bosatte sig i dessa. Og, konungen i Basan,
drog ock ut emot dem med allt sitt folk.
Men de slogo honom, hans söner och allt
hans folk, så att ingen blef öfrig, och togo
hans land i besittning, 4 Mos. 21: 21—35; 5
Mos. 2: 24—3: 11; 29: 7, Dom. 11: 19—23;
Ps. 135: 10, 11; 136: 18, 19; Am. 2: 9, 10.
Men Balak, konungen i Moab, när han såg,
att Israels barn hade slagit amoreerna,
fruktade att draga emot dem i strid. Men han
sände efter en 6påman, som skulle komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
