Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Saul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville göra med honom. Konungen i Moab
tillstadde dem också detta. Och de voro
hos honom, så länge David var i bergfästet.
Men David drog åter in i Juda land och
kom i en skog, som hette Hezet. Men då
Saul fick veta, att en liten här hade
församlat sig omkring David, bad han sina
tjänare, att de måtte uppenbara för honom,
hvar David och hans män befunno sig.
Emellertid fick David veta, att felisteerna
hade belägrat staden Kegila. David drog
nu dit med sina män till ett antal af
sexhundra, och undsatte Kegila och slog
felisteerna på flykten. Då Saul fick veta, att
David var i Kegila, drog han dit med
krigsfolk för att belägra staden och på detta
sätt komma åt att förgöra David. Men
David flydde undan och uppehöll sig i
öknen Sif. Saul fortfor dock att jaga efter
honom. Han fann honom i öknen Maon,
och med sitt krigsfolk kringvärfde han
David och hans män. Men just som han
hade kringvärft dem, kom ett budskap till
honom, att han skyndsamt måtte återvända,
ty felisteerna hade infallit i landet. Saul
måste nu vända om och draga ut mot
felisteerna, och så blef David äfven denna gång
räddad undan hans hand. Men då Saul
kom igen från kriget mot felisteerna, tog
han till sig tre tusen unge män och drog
åstad för att åter söka efter David. Då
han kom till en kula bredvid vägen, gick
han in dit i något ärende. Längst inne i
samma kula sutto ock David och hans män.
Davids män uppmanade nu David att döda
Saul, emedan han ju hade blifvit gifven i
hans händer. Men David ville icke döda
honom och hindrade äfven sina män att
göra det. Däremot smög han sig sakta
bort och skar en flik från hans mantel.
Sedan Saul hade gått ut och kommit ett
stycke på vägen, gick äfven David ut och
ropade efter Saul samt visade honom fliken
och sade, att han ju väl borde förstå, att
intet ondt var i hans hand mot Saul,
hvadan det icke var rätt af honom att förfölja
David. När Saul nu insåg, att David
kunnat döda honom, men icke gjort det utan
skonat honom, grät han bittert och erkände
Davids rättfärdighet. Han förklarade ock,
att han nog visste, att David komme att
blifva konung öfver Israel. Därför bad han
honom svärja, att han icke skulle utrota
hans säd efter honom och icke utskrapa
hans namn af hans faders hus. David svor
honom, och sedan drog Saul hem igen för
denna gången.
En tid därefter, då David var i öknen
Sif, drog Saul åter ut efter honom med
tre tusen unge män. Då Saul hade
slagit läger med sin här på berget Hakila,
och alla hade insomnat i en god sömn,
gick David och med honom Abisai, hans
systerson, om natten in i Sauls läger.
Abisai ville taga Sauls eget spjut och döda
honom därmed. Men David förbjöd honom
det. Men de togo spjutet och vattenbägaren
vid Sauls hufvud och gingo så sin väg.
När de hade kommit öfver dalen, gick
David upp på en bergshöjd och ropade till
Saul samt lät honom veta, att han hade
varit i deras läger och tagit spjutet och
bägaren. Han hade således kunnat döda Saul,
men han hade icke velat det. Han
tillrättavisade därjämte Saul därför, att han
förföljde en trogen undersåte, och påpekade,
att han handlade dåraktigt, då han som var
konung ändå förföljde en ringa man. Saul
erkände då, att han hade syndat och
handlat dåraktigt och bad David komma igen
under försäkran, att han icke ville göra
honom mera något ondt. Saul välsignade
därefter David och sade, att han skulle väl
göra det och gå Set igenom. En af Sauls
män gick nu och hämtade spjutet och
bägaren. Därefter gick David sin väg, och
Saul vände om hem igen.
Men David kände Sauls lätt uppretade
sinne allt för väl, hvadan han icke vände
om till honom, utan i stället flydde han
åter till konungen i Gat. Denna gång blef
han väl mottagen, och konung Akis skänkte
honom staden Ziklag att bo i med sina män
och deras hus. Och då Saul hörde att
David hade flytt till Gat, sökte han icke mer
efter honom. Många af Israel gingo öfver
till David i Ziklag, däribland äfven många
af Sauls anförvandter, 1 Sam. 17: 1—25: 1,
44—27: 4; 29: 5; 2 Sam. 22: 1; 1 Krön".
12: 1—22; Ps. 18: 1; Ps. 34; Ps. 52; Ps. 54;
Ps. 57; Ps. 59.
I Sauls dagar frågade man icke efter
Herrens ark; dock helgade konung Saul åt
Herren af krigsbytet, hvad han tog från
fienderna. Och Saul utdref äfven ur landet
alla spåmän och teckentydare, 1 Sam. 28:
3, 9; 1 Krön. 13: 3; 26: 28.
Medan David bodde i Ziklag, bände det
sig, att felisteerna åter drogo i strid mot
Israel. Felisteernas konung uppfordrade
David att med sina män gå med i striden.
David drog också åstad med felisteerna.
Men felisteernas furstar kunde icke tilltro
David att med allvar strida emot sitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
