Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Saul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folk och sin egen konung, hvarför de tvungo
konung Akis att sända honom tillbaka igen.
David blef sålunda befriad från att strida
mot Saul, 1 Sam. 28: 1, 2; 29: 1—11; 1
Krön. 12: 19. Men felisteerna drogo åstad
i striden. Och Saul uppbådade Israels här
att draga framåt och drifva felisteerna
tillbaka. Men då Saul fick se felisteernas här,
fruktade han sig högligen. Och han frågade
Herren, men Herren svarade honom icke,
hvarken genom drömmar, genom profeter
eller på något annat sätt. Då fick Saul
veta, att i Endor bodde en spåkvinna. Saul
förklädde sig och gick till henne och bad,
att hon ville uppväcka en död åt honom,
hvilken han ville. På tillfrågan hvem hon
skulle mana fram, sade Saul: Mana Samuel
fram åt mig. Och hon uppväckte åt honom
profeten Samuel. Men Samuel tyckte icke
om, att Saul oroade honom. Saul
beklagade nu sin nöd för Samuel. Men Samuel
sade till honom, att då Herren hade vikit
från honom och hade blifvit hans ovän,
tjänade det till ingenting, att han frågade
honom. Därjämte sade han honom, att
Herren skulle rifva riket lir hans hand, såsom
han sagt, och gifva det åt David, därför
att ban icke hade lydt Herrens ord. Äfven
skulle Israel i denna strid gifvas i
felisteernas hand, och både Saul och tre hans
söner skulle stupa i striden. Då Saul hörde
dessa ord, föll han till jorden och kunde
icke stå; ty han var mycket förskräckt och
hade äfven fastat ett helt dygn. Men på
kvinnans och hans tjänares enträgna
begäran stod han upp och åt; och de drogo
därifrån igen. Men striden blef hård för
Israel. Israels män flydde för felisteerna
och föllo slagne på Gilboa berg.
Felisteerna slogo Jonatan, Malkisua och Abinadab,
Sauls söner. Dessutom satte bågskyttarne
hårdt efter Saul, och Saul blef illa sårad
af skyttarne. Saul bad då sin
vapendra-gare draga ut sitt svärd och döda honom,
att felisteerna icke måtte genomborra honom
och drifva gäck med honom. Men då
va-pendragaren icke ville göra detta, tog Saul
svärdet, kastade sig själf däruppå och dog.
När vapendragaren såg, att Saul var död,
kastade äfven han sig på sitt svärd och blef
död med honom. Sålunda blefvo Saul, hans
tre söner, hans vapendragare och alla hans
män döde med honom.
Dagen därefter kommo felisteerna för att
plundra de slagne. När de då funno Saul
liggande död på Gilboaberget, afhöggo de
hans hufvud och drogo af honom hans va-
pen och sände bud och läto förkunna den
glada tidningen i sina af gudahus och för
folket rundt omkring i landet. Sedan lade
de hans vapen i ett af deras afgudahus, och
hans kropp hängde de upp på muren i
Bet-san. Men då inbyggarne i Jabes i Gilead
hörde, hvad felisteerna hade gjort åt Saul,
stodo alla vapenföre män upp och gingo om
natten och togo Sauls och hans söners
kroppar och förde dem till Jabes och uppbrände
dem där. Sedan begrofvo de deras ben i
Jabes och fastade i sju dagar.
En amalekit, som hade varit med i Sauls
här, kom därefter till David i Ziklag och
berättade för honom, att Saul var död, och
han förde med sig både hufvudbonad och
armband, som Saul hade haft på sig i
striden till David i Ziklag. Då David frågade
honom, huru han hade fått veta, att Saul
var död, svarade han, att han kom till
Gil-boabergét, och där stod Saul lutad mot sin
lans, och vagnar och ryttare satte tätt efter
honom. Saul hade då bedit amalekiten, att
denne måtte döda honom; ty kramp hade
fattat honom, men lifvet var ännu kvar i
honom. Han gick till honom och dödade
honom, ty han förstod, att han icke skulle
kunna lefva efter sitt fall. Då ref David
sina kläder, och han och hans män höllo
klagolåt, gräto och fastade. Och David
kvad ett härligt sorgekväde öfver Saul och
hans son Jonatan, hvari han prisade dem
storligen för deras tapperhet. David
kallade nu fram en af sina tjänare och
befallde denne att stöta ned amalekiten, för
det att denne hade dödat Herrens smorde.
En lång tid därefter gick David och
hämtade Sauls ben och Jonatans ben ifrån
Jabes och begrof dem i Benjamins land i Zelu,
i hans faders Kis’ graf, 1 Sam. 28: 3—25;
31: 1—13; 2 Sam. 1: 1—27; 4: 10; 21: 11
—14; 1 Krön. 10: 1—14.
Under sin regeringstid hade Saul vid
något tillfälle dräpt många af gibeoniterna och
sökt utrota dessa ur landet, fastän Israel
hade gifvit dem sin ed, att de skulle få
lefva (Jos. 9: 15, 19). Däröfver vredgades
Herren och hemsökte Israel med tre års
hungersnöd. Då David, som då redan länge
varit konung i Israel, frågade Herren,
hvarför denna hemsökelsen kommit öfver dem,
svarade Herren, att den hade kommit
därför, att Saul hade dräpt gibeoniterna. När
David därefter frågade de återblifne af desse,
hvad de fordrade i försoning, sade de, att
de ville hafva sju män af Sauls hus
utlämnade, att de måtte upphänga dem inför Her-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
