- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
35

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nalle Kalldén lornjetterar en lantis

et var 1910 eller 11. Jag. beäråde svenska
landsorten med min mera beryktade än
berömda talang — d. v. s. jag blåste på kaffet
och punschen hos de förnämligare källarråden. Och
hade hunnit till Örebro och Hilda Welander, som
residerade i orubbligt majestät vid sitt
lunchfönster på Stora Hotellet och med mild och
välgörande spira lät sitt goda hjärta och sin goda mat
strömma ut över kända och okända, fattiga och
rika — en lika sällsynt som angenämt
patriarka-lisk form för saluhållandet av förtäring.

Allt gick sin stilla gilla gång, och min säkra
position som musik- och glädjespridare var
egentligen aldrig allvarligt hotad — då Hilda en vacker
dag med på samma gång lycklig och rampfebriskt
hemlighetsfull min meddelade mig:

»Om lördag få vi smockfullt» — och på min
frågande blick tilläde hon: »för då kommer Ernst
Rolf.»

Hon hade sannolikt väntat sig mera effekt av
den bomb hon slungat, men jag saknade de nödiga
premisserna för att fortfarande se annat än
ovetande ut. Och så fick jag veta att Ernst Rolf var
landsortens mest firade vissångare och att han
hörde till de »dyraste artisterna», och att hans 32
vita tänder i icke ringa mån bidragit till hans
enorma framgångar från Ystad till Haparanda.
Stockholm hade han visst ännu icke hunnit lamslå.

Dagen för evenemanget kom. Jag skulle
ackompanjera, och viss tid var bestämd för repetition.
Jag avvaktade icke utan spänning vederbörandes
entré — vilket bevisar den nimbus som Ernst Rolf
redan då lyckats omge sig med.

På bestämt klockslag inträdde en sympatisk ung
herre, smal och korrekt, med hela Dalekarliens och
Fridolins sunda segervisshet i de leende ögonen
och med de nyssnämnda 32 i högsta hugg.

Vi började gå igenom repertoaren, som rörde
sig dels i sentimental quasiallmogestil, t. ex. den
vackra tanken

»Hennes hår var svart som de svarteste nätter*a,
ä dä unnerlitt då att ja längtar ätter’a?»

Den kunde ju ingen motstå — varken kvinnor,

barn eller tjänstfolk — och ingen hand i salongen
var torr efter det numret.

Så var det den ystra avdelningen,
representerad av bevärings- och andra visor, tryckta i år.

Men låt mig hellre tala om Den Stora Entrén. I
det Stora Hotellet.

Estraddörrarna opp. En bedövande applåd
hälsar sångarens entré.

Men. Döm om min katastrofala förvåning då i
stället för förmiddagens unge elegant det träder
in på scenen en figur i sida vita — vita, mitt
herrskap, eingelskt-skinn-kläder: lång vit rock, vita
ullstrumpor med dinglande eldröda bollar vid knäna,
och bemälte rock utsirad med diverse kulörta
åla-grecquer. En sådan syn, o höge gudar! Jag
känner ännu den rockchock jag fick, ty jag hade i
mitt stilla sinne ställt den unge Rolfs framtida
horoskop ganska annorlunda.

Emellertid. Detta monstrum av dräkt skulle
föreställa, fick jag sedan veta, någon slags
dalkarls-fantasidito: Rättvik eller Leksand eller periculum
in Mora, odh Rolf kände tydligen sina
pappenhei-mare i salongen, ty en sådan succé som denne
utklädde dalherre gjorde, trotsar all brevskrivning.

Den ende oförstående var nog jag.

Men. Så kom hans andra uppträdande, också i
vitt — men i frack och vitt — och så visste jag
att jag hade haft rätt i mina astrologiska
funderingar. Jag klappade den glädjestrålande
charmören — för det var just vad han var i den
dressen — på axeln och sade med den faderlighet i
tonen som är mig så egen: »Käre unge i livet
utgående herre — vad ni gör, så tag aldrig på er
den där dalmasdolman mer — i er /rocAficka
ligger marskalkstaven — in hoc signo vinces».

Kanske Ernst Rolf med sitt goda väderkorn på
vad som gör sig anade något tips i mina ord —
civiliserad ända till elegans var i alla fall den
Lycko-Fågel Fenix, som lade hela Stockholm för
sina pumps. Och tusende och ett flickhjärta skulle
klappa i rytmisk takt till hans oemotståndligt
inhamrade:

Mitts vä rme-ri-är-allt-så-här,
menjagvet^in-te-var-hon-är ... Nalle.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free