Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^Jfs
fenomenala minne
Av Eric Gustafsson
En kväll i Göteborg blev Conrad Arnesen sjuk
och kunde ej sjunga sina två partier,
Marocko och Niagara. Man försökte övertala
en av våra främsta grammofonsångare, som då
gästspelade, men han vågade inte utan repetition
gå in och göra två så krävande sånger. Endast
tio minuter återstod till det första numrets början
och vi tittade rådlösa på varandra. Rolf började
helt lugnt sminka sig till »marockan», svepte ett
par väldiga brokiga schalar om sig och gick in
på scenen och sjöng det svåra partiet. Jubel i
salongen och ett ärligt erkännande i tidningarna,
varöver han mycket gladde sig.
Men höjden av minnessäkerhet visade han i
Göteborg. Fridolf Rhudin hade blivit krasslig och
han måste ha en humorist. Det olyckliga valet
föll på mig, därför att jag i de dagarna befann
mig i rikets andra stad.
»Du skall in och göra Fridolfs saker!»
»Men jag kan dom inte», svarade jag
hövligt och bestämt.
»Hos mig känner vi ej till orden inte kunna!»
vrålade Ernst, och jag blev så rädd att jag
endast hade att lyda och sjunga Smörgåsbordet,
som jag ett år tidigare sjungit i Göteborg. När
jag skulle in på scenen, såg jag, att det var
Radio-utsändning. Jag var arg som ett bi och mina 125
kilo skakade mer än en gång. Jag gick stolt och
högdraget in att möta mitt öde, fast besluten att
aldrig mera hälsa på Rolf, som var så
hänsynslös och ville riskera ens konstnärliga anseende.
Så började jag. Första versen gidk briljant men
i den andra blev det stop. Minnet svek mig och
jag kände hur kallsvetten trängde fram. Då hör
jag sufflering från Rolf. Mitt herrskap!
Suffle-ringen kom från en man, som aldrig sjungit
denna visa och som stod i kulissen i samspråk med
någon. Ett sådant fenomenalt minne hade han,
att han mitt i en vers kunde räddande ingripa.
En vers bland tusen och åter tusen som han hört.
Det glömmer jag aldrig.
Pliktskyldigast infann sig regissören på teatern,
nyfriserad och smokingskrudad. Parkettplatsen
bredvid hans egen stod tom. I slutet av andra
akten kom åskådaren vilken befanns vara — Rolf.
»Vi träffas på Wivel efter spektaklets slut»,
sade han. «
Morgonen därpå överlämnade portiern ett nytt
kuvert till regissören. Det innehöll 150 kronor
ersättning för resan» — och följande rader:
»Flyger till Paris. Vi träffas i Stockholm om några
dagar. Rolf.»
Epilog. I Rolfs ungkarlslya kl. 3 på morgonen
vid en stilla lättgrogg. Regissören har äntligen
fått veta de huvudsakliga riktlinjerna för det
stundande revyevenemanget. Han bjuder godnatt.
»Vänta så telefonerar jag efter en bil åt dig»,
sade Rolf och försvann in i sängkammaren.
Samtalet fortsatte och klockan blev halv fyra.
Regissören ville åter gå.
»Ett ögonblick så får du en bil», sade Rolf och
försvann åter in i sovrummet.
Avskedsformaliteterna varade ytterligare en
halvtimme.
»Nej, nu går jag», sade regissören med all den
energi han förmådde utveckla.
»Nu ringer jag efter en bil åt dig», sade Rolf
för tredje gången.
När regissören kom ned på gatan stod där tre
bilar och väntade. Taxametrarna utvisade resp.
3: 60, 2: 40 och 90 öre. Regissören betalade dem
alla tre och promenerade hem till fots, glad och
lycklig över att äntligen känna sig på fast mark.
Eller — som en förtjusande skådespelerska
brukar säga: på torra firma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
