Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
%olf i närbild
Av Berco
U nder inånga år hade jag Ernst Rolfs
synnerliga förtroende som medarbetare, och
detta visade han bland annat genom att vara
naken. Var han inte helt naken klädde han av eller
på sig. Detta var nog ganska betecknande för
honom, ty naturlig som han i grunden var blottade
han utan rädsla inte endast sin kropp utan även
sin själ, ehuru han, det måste rättvisligen tilläggas,
beträffande båda delarna även besatt en
utvecklad påklädnings- och maskeringskonst när han
hade lust till det.
Jag skulle överdriva om jag påstod att jag
aldrig såg Ernst Rolf med kläder på, men när
det gällde något viktigt var han i regel avklädd.
Om någon skulle bli förskräckt inför detta
skriveri och mena att jag skändar en gammal vän vill
jag bara säga att Ernst Rolf hade — och har,
hoppas jag — lika lätt för att le åt sina egna’
löjligheter som åt andras. Att han inte drog sig
för att nojsa med sina vänner veta de alla. När
jag i mera livliga och allvarliga diskussioner
började smälla iväg med mina eleganta gester
brukade han brista i skratt och ropa: »det där var
ettan» eller »det där var tvåan» — han hade
nämligen satt nummer på dem — och lika väl som vi
båda hade hjärtans roligt åt dessa hans
nedrigheter, lika väl ha vi nu roligt tillsammans åt de
nedrigheter jag här skall försöka åstadkomma. Var
lugn, svenska folk, jag känner honom — Ernst
Rolf är inte så lätt avfärdad att man kan sluta
tampas och glädjas med honom bara för att han
gått bort lite tidigare än vi.
Då vi presenterade oss för varandra — det var
på Fenix hösten 1917 — satt han i det närmaste
naken framför en sminkspegel och ett ytterst
primitivt tvättställ i ett rum, som samtidigt var
caba-# retens kansli och kontor. Han hade hört talas om
en visa av mig i Söndags-Nisse och engagerade
mig nu på naken fot. Under de följande femton
åren gjorde vi upp de flesta av våra
mellanha-vanden i liknande situationer, kuplettleveranser,
planerande», honoreranden. Rolf måste utnyttja
tiden. Och för hans närmaste medarbetare blevo
också dessa situationer ganska avhållna, ty när
man hade nått fram till dem, hade man också
kommit fram till den enda säkra möjligheten att
få tala någorlunda ostört med honom. I
sovrummet eller klädlogen fanns det nämligen sällan mer
än ytterligare tre å fyra personer närvarande,
beredda att när som helst avbryta samtalet, under
det att rummet eller korridoren utanför vanligen
bjöd på tio eller tjugu, ännu ivrigare att få kasta
sig in i hövdingens syn- och hörkrets. Sedan fanns
det en ännu högre grad än att få vara i
sovrummet eller klädlogen, en grad som tilldelades de
intimaste vännerna och som bestod i att man drog
sig in i badrummet. Där, men endast där fick
man vara på tu man hand. En gång fick jag
hela generalplanen för en blivande stockholmsrevy
i ett badrum på Grand’ i Oslo. Jag hade väntat
i 7 dygn på att få tala ut om saken, på den
åttonde dagens morgon klarades alltihopa medan Rolf
låg i karet. Jag känner till minst 50 av Rolfs
badrum, fördelade över otaliga våningar och
hotellrum i Stockholm och en massa andra
skandinaviska städer. Jag undrar om någon känner till
så många av hans badrum som jag.
#
Rolf var sannerligen ingen traditionellt
borgerlig figur i umgänget. Jag har sett honom på fester
och tillställningar av alla slag, men jag har aldrig
sett honom som en länk i kedjan omkring bordet
vid1 en vanlig bättre smokingmiddag. Min fantasi
vägrar att se honom efter middagen, då kaffet
bju-des omkring på bricka i salongen, ta sin kopp och
konversera helt smått till höger och vänster,
blandande sig med det allmänna sorlet — helt enkelt
därför att han alltid måste vara huvudpersonen,
han var aldrig en del av ett sällskap utan han
var hela sällskapet själv. Sista hösten fick
jag en fluga på att få se honom vid ett skrivbord.
Jag upptäckte plötsligt att jag aldrig sett honom
sitta vid en dylik möbel och skriva på papper som
en vanlig affärsman, sträcka ut armen och tala
i telefon, fortfarande sittande i skrivbordsstolen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
