Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 O. WIESELGREN
anser utöfva ett ogynnsamt inflytande på hennes dotter: »Letzthin gab sie
ihr ein Buch zu lesen, ich weiss nicht, ob es Pemala oder Pamela hiess.
Gewiss es war ein Liebesbuch, und auf dem Kupfer stand der Teufel hinter
einer Frau und wollte sie verführen. Aber ich kam zu allem Glücke dazu
und riss es meiner Tochter aus der Hand. Solche teuflische Bücher!» På
denna häftiga allokution svarar en annan af dramats personer med att taga
Pamela i försvar: »Die Pamela ist ein sehr guter Roman, der die Unschuld
und Tugend liebenswürdig zu machen sucht. Ein Priester in England hat
ihn selber auf der Kanzel zu lesen angepriesen.» Men icke ens detta gör
något intryck på den litteraturfientliga fru Richardinn; hon har icke någon
lust att böja sig för någon utomstående auktoritet: »Und wenn es zehn
Priester gethan hätten, so soll meine Tochter keinen Roman lesen!» Och det
fanns säkerligen många, som tänkte på samma sätt som hon; ännu ganska
långt fram i tiden kan man finna likartade uttalanden. För svenska läsare
kan det vara skäl i att erinra om, att Andreas Rydelius i sina Nödige
Förnuftsöfningar förklarar, att »de nya romanerna alldeles intet duga för
ungdomen», från hvilket stränga omdöme han endast undantager tvenne arbeten»
nämligen Barclaji bekanta politiska roman Argenis, »som både till konsten
och nyttan är oförliknelig», och Fénélons Télémaque. Att denna uppfattning
länge var den härskande, kan man finna bestyrkt af ett yttrande, som fälldes
i kanslikollegiet en dag i november 1749, då censor librorum kanslirådet
von Oelreich anmälde en del litteratur till granskning. Kollegiet resolverade
nämligen, »att såsom Romaner sällan äre nyttige men wäl ofta skadelige, så
wore önskeligt, om deras utgifwande på trycket kunde, om ej alltid hindras,
dock efter möjligheten inskränkas». Vid sidan af dessa uttalanden kan äfven
påpekas ett ställe i en af Gyllenborgs ungdoms satirer, där författaren låter
en gammal borgarfru klaga öfver tidernas fortgående försämring och särskildt
klandrar de unga flickorna, för att de »läsa bok på bok»; bättre var
förhållandet i gamla dagar, då icke någon »världslig bok» fick finnas i ett
ordentligt hus.
Först i och med den under senare delen af det adertonde århundradet
och under romantiken uppväxande riddar- och röfvarromanen finna vi en
genre, som verkligen i ordets egentliga bemärkelse utvecklas till folkläsning.
Dess första representanter möta vi inom den engelska litteraturen — Lewis,
Mrs Anne Radcliffe med flera — men det är icke i sitt första hemland utan
i Tyskland, som den når sin största utbredning. De viktigaste namnen äro
här Vulpius (Goethes svåger, som i förbigående sagdt lämnade sin store
frände långt bakom sig i fråga om publiksuccés och bokhandelsframgång),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
